Med en belåten min jag lämnar snickarverkstaden på min släktgård. Det verkar som om alla projekt hittar en eller annan koppling till min historia – även bygget av Svana Strindar Blakkr. Jag är inte den första i släkten som intresserat mig för reskap. Min morfar, Yngve Nilsson, bonde och bysnickare, har lämnat efter sig en gård och en verkstad som är full av redskap. På en hylla bakom hyvelbänken har jag sett ett antal snickarhyvlar av skiftande kvalité. Och när jag har samlat redskap till mitt kajakprojekt har jag förstått att just hyvlar är en dyr investering. I alla fall om man siktar på något bättre än ett ”ganska bra” redskap från järnhandeln. En klassiker inom putshyvlar är Stanleys No 4. En hyvel som många möbelsnickare håller som en av de bästa som tillverkats. Men det skall vara en gammal modell, tillverkad i Amerika, och inte som de sentida Stanleys från Asien. Och jag har tur. När jag lyfter den av hyvlarna som ser mest sliten ut känner jag igen logotypen. STANLEY patent 1910 made in USA No 4. Vilken vinstlott. Men är verkligen hyvlarna från 1900-talets början så bra som de skriver på olika snickarforum? Det krävs inte mycket kraft för att montera isär alla delar – skruvarna gör, trots att redskapet ståt oanvänt i 40 år, inget motstånd när de lossas. Efterhand som delarna radas upp slås man av de fina ytorna. Större delen av redskapet är av gjutgods men har de närmast en polerad finish.
Med endast borstar, 5-56 och putsduk kläs ett mästerverk i metall av. Min första association är att delarnas precision och utformning påminner om gamla Engelska hagelbössor. Och liknelsen stämmer väl, eftersom många redskapstillverkare, både i England och USA, dubblerade sin tillverkning med handbyggda vapen under 18 och 1900-talet. Alla delar smyger fantastiskt fint in i sina lägen, och det går att justera hyveln med samma fingertoppskänsla som avkrävs av en urmakare. Jag måste erkänna att dessa hyvlar är små mästerverk. Det är inte lönt att tala om skillnaden mellan Stanleys gamla redskap och vad man hittar i handeln idag. För att få samma precision får man lägga upp ca 2500kr för en Engelsk Lie Nielsen hyvel. Handhyvling har förpassats till stilmöbeltillverkningens hantverk, och kunderna blir då allt för få för att hålla ett sortiment uppe i en vanlig järnhandel.
Det är rörande att se att hyveln har lagats flera gånger, vilket tyder på att alla som använt den har uppskattat kvalitén. Det är inte säkert, eller inte ens troligt, att min morfar köpt hyveln ny. Auktioner med diverse ”bra att ha saker” var hans stora fritidsintresse. Det sista som är gjort är ett nytt bakre handtag, som tyvärr brustit på mitten, och sedan dess har hyveln blivit stående. Efter en kvälls renoveringsarbete är det just bara handtaget som återstår. Det blir efter några timmars arbete en handfilad ersättare i björk – obehandlat, så att det samlar patina snabbt. Jag skäms inte för att det tydligt kommer att synas att hyveln är lagad. Det blir snarare en liten hyllning till redskapets långa historia, och olika ägare.
Bladet är illa anfrätt av rost, men det har gått att slipa upp en fin egg trots att stålet nästan är nednött till max – ett nytt blad väntar inom ett år. Det börjar bli svårt att hitta bra hyvlar i handeln – och det märks på priserna på de internationella auktionssighterna. En gammal Stanley No 4 säljs idag för ca 1000kr oavsett skick. Om man kommer över en gammal hyvel, och är osäker över kvalitén, är det enklast att titta på gjutgodsets ytor. De skall vara släta och helt utan gjutskägg. Monterar man bort bladet skall man se EN stor planslipad yta som stöttar bladet – inga delvis slipade ramar. All bockad plåt i konstruktionen avslöjar att hyveln trots allt är ganska ny.
En bra hyvel skall vara varje hantverkares favoritredskap, annars är den inte bra nog. Och jag måste erkänna att jag inte använt några bra hyvlar, innan jag fick händerna på denna. Rätt inställd viskar den bort tunna spån, som man kan se himlen igenom…
