Sista däcksbalkarna på plats

Masik nummer ett är limmad och formad efter låren. Nu börjar kajakens hela rymd att kännas och synas. Det blir en ganska flatbottnad historia, med ganska jämnt rund kontur. När dessa sista två däcksbalkar skall monteras tar jag tillfället i akt att påverka kajakens bredd en sista gång. Jag vill framför allt inte att den skall bli för bred, så jag drar ihop relingarna 5mm innan jag pluggar den första balken. Kajaken är nu 47,5cm bred.

Nya vinklar för pluggningen betyder nya mätningar och borrjiggar. Det är med en växande oro som jag borrar i relingarna. Ett misslyckat hål nu betyder en smärre katastrof. 8 hål skall borras i två krökta balkar – jag låter det ta 2 dagar att till fullo montera dem. När jag inte längre har tillgång till min assistents händer, får jag istället ersätta dem med massor av klämmor och stöd. Men det går bra, bara man låter träets bångstyrighet bestämma tempot. Att borra i ändträ utan ett stadigt mothåll – dessutom lite snett – är en god anledning att göra allt långsamt och försiktigt. Att förbereda och borra 8 hål på två dagar kan låta som en lyx, men det är väl investerad tid. Masiken är den balk som kommer att få utstå mest tryck och påfrestningar. I rollar och stödtag skall man inte behöva tveka med lår och knän. Visserligen skall man inte behöva ta i allt för mycket för att komma runt i en roll – men om man behöver det, i en nödsituation, skall man inte behöva fundera över om kajaken kommer att hålla eller ej.

Olika kajaker följer olika traditioner. De jag tittat på inför mitt bygge har bara två balkar mellan sittbrunn och fotstöd. Andra modeller kan ha upp till det dubbla. Detta är ytterligare en anledning till att få fina möten mellan relingar och masik.

Det är första gången jag kliver i kajaken med fast monterade balkar över benen. Och min tes håller. Tidigare kunde jag ta mig i men inte ur, utan att fastna. Med de fast monterade balkarna tar jag mig också ur (bra). Man vågar helt enkelt pressa lederna mer när man vet att allt runt omkring håller vad det ser ut att lova.

Det är inte bara de bägge däcksbalkarna i laminerad björk som kommer att kompensera för att det är så fä balkar framför sittbrunnen. Även taket får bidra med en viss stadighet. Tre granreglar av duktigt tjocklek skall inte bara lyfta upp duken över benen – utan även skapa en styvhet i hela midskeppet.

Det är inte många centimetrar över låren (1-1,5cm) – det är nästan raka ben som gäller. Men efter peptalk från paddlingskollegan Daniel S. så kommer vi fram till att jag efter ett års paddlande, troligtvis kommer att tycka att denna kajak är allt för hög över fördäcket. Kajakens slutgiltiga mått kommer jag att redovisa när arbetet är klart. Men jag kan redan nu berätta att en sof kajak har två intressanta mått på varje given punkt. Ett yttermått och ett innermått – där innermåttet handlar om det utrymme man faktiskt har. Och yttermåttet om det omgivningen ser av kajaken. Skall man således göra en sof av en ritning på en stripbyggd kajak måste man offra något av dessa mått. Antingen blir kajaken mindre och trängre invändigt, eller så får man göra kajaken större utvändigt.

Masik skisser

När man skiktlimmar faner till en masik är det en del sker att tänka på. Limma och skruva ihop så många spånskivor som behövs för att skapa rätt bredd på balken. Mät sedan ut masikens krökning och såga ut den ur blocket med en bandsåg. Jag är mycket noga vid sågningen, eftersom jag vet att de sågade ytorna har den bästa formen man kan få fram. Börjar man putsa sin forms insida blir den sällan, eller aldrig bättre. En fördel med att såga noga är att man får ett utsnitt av hur däcksbalken kommer att se ut. Enkel att testa mellan relingarna.

Min största oro är att jag gör en för stor kajak. Jag provar hela tiden och justerar ner alla mått tills jag inte längre kan ta mig ur sittbrunnen utan att riva med mig masiken med knäna. Sedan är det dags att kompensera det med att runda av formen - fortfarande den utsågade delen av pressformen. Jag kommer fram till att jag kan använda samma form för bakre och främre balken, vilket sparar en del tid. Men att limma och såga ut en form som denna tar bara en timma, så jag är inte bekymrad om jag behöver göra en form till. De 30mm som den färdiga masiken kommer att få, behöver jag endast spara vid relingarnas möte. Resten av formen kan jag runda av och putsa ner ordentligt.

En hyvel - ett sidospår

Med en belåten min jag lämnar snickarverkstaden på min släktgård. Det verkar som om alla projekt hittar en eller annan koppling till min historia – även bygget av Svana Strindar Blakkr. Jag är inte den första i släkten som intresserat mig för reskap. Min morfar, Yngve Nilsson, bonde och bysnickare, har lämnat efter sig en gård och en verkstad som är full av redskap. På en hylla bakom hyvelbänken har jag sett ett antal snickarhyvlar av skiftande kvalité. Och när jag har samlat redskap till mitt kajakprojekt har jag förstått att just hyvlar är en dyr investering. I alla fall om man siktar på något bättre än ett ”ganska bra” redskap från järnhandeln. En klassiker inom putshyvlar är Stanleys No 4. En hyvel som många möbelsnickare håller som en av de bästa som tillverkats. Men det skall vara en gammal modell, tillverkad i Amerika, och inte som de sentida Stanleys från Asien. Och jag har tur. När jag lyfter den av hyvlarna som ser mest sliten ut känner jag igen logotypen. STANLEY patent 1910 made in USA No 4. Vilken vinstlott. Men är verkligen hyvlarna från 1900-talets början så bra som de skriver på olika snickarforum? Det krävs inte mycket kraft för att montera isär alla delar – skruvarna gör, trots att redskapet ståt oanvänt i 40 år, inget motstånd när de lossas. Efterhand som delarna radas upp slås man av de fina ytorna. Större delen av redskapet är av gjutgods men har de närmast en polerad finish.

Med endast borstar, 5-56 och putsduk kläs ett mästerverk i metall av. Min första association är att delarnas precision och utformning påminner om gamla Engelska hagelbössor. Och liknelsen stämmer väl, eftersom många redskapstillverkare, både i England och USA, dubblerade sin tillverkning med handbyggda vapen under 18 och 1900-talet. Alla delar smyger fantastiskt fint in i sina lägen, och det går att justera hyveln med samma fingertoppskänsla som avkrävs av en urmakare. Jag måste erkänna att dessa hyvlar är små mästerverk. Det är inte lönt att tala om skillnaden mellan Stanleys gamla redskap och vad man hittar i handeln idag. För att få samma precision får man lägga upp ca 2500kr för en Engelsk Lie Nielsen hyvel. Handhyvling har förpassats till stilmöbeltillverkningens hantverk, och kunderna blir då allt för få för att hålla ett sortiment uppe i en vanlig järnhandel.

Det är rörande att se att hyveln har lagats flera gånger, vilket tyder på att alla som använt den har uppskattat kvalitén. Det är inte säkert, eller inte ens troligt, att min morfar köpt hyveln ny. Auktioner med diverse ”bra att ha saker” var hans stora fritidsintresse. Det sista som är gjort är ett nytt bakre handtag, som tyvärr brustit på mitten, och sedan dess har hyveln blivit stående. Efter en kvälls renoveringsarbete är det just bara handtaget som återstår. Det blir efter några timmars arbete en handfilad ersättare i björk – obehandlat, så att det samlar patina snabbt. Jag skäms inte för att det tydligt kommer att synas att hyveln är lagad. Det blir snarare en liten hyllning till redskapets långa historia, och olika ägare.

Bladet är illa anfrätt av rost, men det har gått att slipa upp en fin egg trots att stålet nästan är nednött till max – ett nytt blad väntar inom ett år. Det börjar bli svårt att hitta bra hyvlar i handeln – och det märks på priserna på de internationella auktionssighterna. En gammal Stanley No 4 säljs idag för ca 1000kr oavsett skick. Om man kommer över en gammal hyvel, och är osäker över kvalitén, är det enklast att titta på gjutgodsets ytor. De skall vara släta och helt utan gjutskägg. Monterar man bort bladet skall man se EN stor planslipad yta som stöttar bladet – inga delvis slipade ramar. All bockad plåt i konstruktionen avslöjar att hyveln trots allt är ganska ny.

En bra hyvel skall vara varje hantverkares favoritredskap, annars är den inte bra nog. Och jag måste erkänna att jag inte använt några bra hyvlar, innan jag fick händerna på denna. Rätt inställd viskar den bort tunna spån, som man kan se himlen igenom…

Surrning

Med köl och ribbor lagda på plats är det dags för sentråden. Bägge ribborna surras från akter till för. När en ribba är klar syns det tydligt att formen på kajaken kommer att skruva sig om man inte surrar andra sidan i samma riktning. Med andra ord, start vid aktern igen, och spegelvända rutiner. Vips är relingarna parallella igen.

I för och akter hålls ribborna på plats med genomgående sentråd. Endarna försvinner in under duken som hålls ut av fören och relingarna. Med en tvärare för och akterstäv finns det troligtvis bättre lösningar, men de får helt enkelt inte plats i min konstruktion - ännu en fördel att bygga utan ritning...

Jag lämnar ramarbetet för en tid för att börja testa olika masik-konstruktioner. Många av de öst Grönländska kajakerna har två välvda däcksbalkar, och det är dessa som jag provar ut med hjälp av kartong och limklämmor. Jag lägger "Blakkr" på golvet och kliver i och justerar tills dess att jag varken kan ta mig i eller ur utan att stöta i de provisoriska balkarna. Jag vet av erfarenhet att jag är mer rädd om pappmallar än om permanenta träbalkar - så kan jag precis ta mig emellan papperskonstruktionen så kommer jag enkelt i en stadig träkonstruktion. Med ett flin konstaterar jag också att om jag precis kan ta mig ner är det få andra som klarar det. Ingen skulle komma på tanken att skräddarsy en kostym att växa i. 22cm från kölens yttersida till masiks undersida. Jag kommer att skiktlimma bägge balkarna i 3mm knivskuren björkfanér.

Köl och ribbor

Efter att för och akter surrats fast är det dags för kölen. Nu hänger hela formen ihop, och det är lätt att lyfta och vända sitt bygge. Man får helt olika bild av sin "Blakkr" beroende på hur den vänds. Först nu har jag vågat lyfta ner kajaken på golvet, och mina farhågor över att min farkost blir för stor försvinner helt. Med detta "bryggperspektiv" ser jag att både längd och bredd ligger inom de ramar jag önskar. Efter lite surfande på grönländare i glasfiber eller ribb är alla mina tvivel borta. Den är smalare än de flesta och någon cm kortare än den kända "Black pearl". Kölen pluggas i för och akterstäv - inte mycket att orda om. Men det är ont om material så jag får nog tänka mig att också hitta något sätt att surra detta möte.

Jag surrar kölen på plats med den fantastiska sentråden. Efter mycket funderande och spekulerande i vilken teknik jag skall använda, tar jag ett avgörande beslut... och det är kajakens namn som hjälper mig. "Svana Strindar Blakkr" är smäcker men inget tävlingsredskap. Jag ligger gärna sist i gruppen av paddlare utan att skämmas. Så jag offrar en tiondels knop i fart på att surra köl och ribbor med utanpåliggande sentråd! Surrningarna är fortfarande det som imponerar på mig mest. Tidigare sviktade kajaken snällt varje gång man vänder på den. Men med kölen på plats blir stabiliteten total.

Ribborna mellan köl och relingar (har inte hittat något Svenskt namn än) kan placeras på lite olika sätt. Det viktiga är att det är de längsgående linjerna i skrovet som bär upp duken. Det är massor av parametrar som styr: relingarnas lutning, kölens tjocklek, spantens krökning, ribbornas bredd o.s.v. Det viktigaste är att acceptera det som kajaken vill berätta. Jag vill ha en platt botten, och särar därför på ribborna så mycket jag vågar. Endarna putsas av med en hyvel, en hyvel med en lång historia som jag återkommer till.

Fri från formar

Med spanten på plats är det äntligen dags att plocka bort formarna. Jag lät dem sitta kvar under natten så att spantens spänningar inte skulle vrida kajaken. Det är mycket extra arbete som utförs när man lär sig nya tekniker. Spanten har hyvlats och passats in våta, och jag har varit mycket noga. Men när allt nu är torrt glappar allt ordentligt igen. En smula oroligt när man tänker på hela kajakens stabilitet. Men jag påminner mig om surrningarnas succé när jag var orolig över däcksbalkarnas ständiga vridningar. Stabiliteten kommer med alla möten.

För och akterstäv passas in. För att lyckas med alla linjer från köl, relingar och stävar fäster jag snabbt upp provisoriska ribbor som kan hjälpa mig att se formen, innan jag sågar den. För första gången sveper jag också bygget i ett lakan. Det är lätt hänt att intresset fångas av linjer som inte kommer att synas under duken. Det är kajakens siluett och profil som kommer att avgöra hur den går i vattnet - resten handlar om att bygga en stadig ram. Att skissa med lister och limklämmor gör att man kan se ett och samma resultat från olika vinklar. Ett annat sätt är att fotografera av sin kajak med en digitalkamera, och sedan skriva ut bilderna. Sedan skissar man direkt på bilden för att testa olika lösningar.

Basning av spant

Spanten har legat i blöt under ett par veckors tid, och nu är det dags att passa in dem i sina avrundade hål. I stället för att tälja fram kanterna använder jag en stålplåt med ett 8mm hål i botten på en skåra. Med ett par kraftiga drag formar sig asklisterna snällt efter stålkanten. Det är en bra teknik men det ställer stora krav på fiberriktning och kvistfrihet - i annat fall går det bättre med en kniv. Jag undviker i möjligaste mån att använda sandpapper i kajaken. Med skurna ytor får man en bättre motståndskraft mot vatten och röta. Det lena träytan som kommer efter putsning med sandpapper påminner om sammet...och det är precis vad det är: små små hår av fibrer som reser sig från träytan. Resultatet är att fukt enkelt får ett fäste på ytan. En skuren yta är helt enkelt platt, så att vattnet stannar på ytan.

En liten maskin har väckt förväntansfulla blickar från mina besökare i de Småländska skogarna. Basningsugnen har fungerat fint - och jag syftar då på träböjning, och inget annat. Inte mer än tre av 21 spant fick några som helst sprickor. Och hemligheten är fiberriktning. Asklisterna är sågade efter årsringarnas (fibrernas) linjer, och inte efter plankans kant. Måtten på listerna görs så att kajaken blir något högre i fören än i aktern. Jag nöjer mig med 4cm skillnad eftersom jag inte vill doppa aktern för djupt i sjön. Det är ju aktervågorna som är svårast att parera, eftersom man inte har ögon åt det hållet.