Sista däcksbalkarna på plats

Masik nummer ett är limmad och formad efter låren. Nu börjar kajakens hela rymd att kännas och synas. Det blir en ganska flatbottnad historia, med ganska jämnt rund kontur. När dessa sista två däcksbalkar skall monteras tar jag tillfället i akt att påverka kajakens bredd en sista gång. Jag vill framför allt inte att den skall bli för bred, så jag drar ihop relingarna 5mm innan jag pluggar den första balken. Kajaken är nu 47,5cm bred.

Nya vinklar för pluggningen betyder nya mätningar och borrjiggar. Det är med en växande oro som jag borrar i relingarna. Ett misslyckat hål nu betyder en smärre katastrof. 8 hål skall borras i två krökta balkar – jag låter det ta 2 dagar att till fullo montera dem. När jag inte längre har tillgång till min assistents händer, får jag istället ersätta dem med massor av klämmor och stöd. Men det går bra, bara man låter träets bångstyrighet bestämma tempot. Att borra i ändträ utan ett stadigt mothåll – dessutom lite snett – är en god anledning att göra allt långsamt och försiktigt. Att förbereda och borra 8 hål på två dagar kan låta som en lyx, men det är väl investerad tid. Masiken är den balk som kommer att få utstå mest tryck och påfrestningar. I rollar och stödtag skall man inte behöva tveka med lår och knän. Visserligen skall man inte behöva ta i allt för mycket för att komma runt i en roll – men om man behöver det, i en nödsituation, skall man inte behöva fundera över om kajaken kommer att hålla eller ej.

Olika kajaker följer olika traditioner. De jag tittat på inför mitt bygge har bara två balkar mellan sittbrunn och fotstöd. Andra modeller kan ha upp till det dubbla. Detta är ytterligare en anledning till att få fina möten mellan relingar och masik.

Det är första gången jag kliver i kajaken med fast monterade balkar över benen. Och min tes håller. Tidigare kunde jag ta mig i men inte ur, utan att fastna. Med de fast monterade balkarna tar jag mig också ur (bra). Man vågar helt enkelt pressa lederna mer när man vet att allt runt omkring håller vad det ser ut att lova.

Det är inte bara de bägge däcksbalkarna i laminerad björk som kommer att kompensera för att det är så fä balkar framför sittbrunnen. Även taket får bidra med en viss stadighet. Tre granreglar av duktigt tjocklek skall inte bara lyfta upp duken över benen – utan även skapa en styvhet i hela midskeppet.

Det är inte många centimetrar över låren (1-1,5cm) – det är nästan raka ben som gäller. Men efter peptalk från paddlingskollegan Daniel S. så kommer vi fram till att jag efter ett års paddlande, troligtvis kommer att tycka att denna kajak är allt för hög över fördäcket. Kajakens slutgiltiga mått kommer jag att redovisa när arbetet är klart. Men jag kan redan nu berätta att en sof kajak har två intressanta mått på varje given punkt. Ett yttermått och ett innermått – där innermåttet handlar om det utrymme man faktiskt har. Och yttermåttet om det omgivningen ser av kajaken. Skall man således göra en sof av en ritning på en stripbyggd kajak måste man offra något av dessa mått. Antingen blir kajaken mindre och trängre invändigt, eller så får man göra kajaken större utvändigt.

Masik skisser

När man skiktlimmar faner till en masik är det en del sker att tänka på. Limma och skruva ihop så många spånskivor som behövs för att skapa rätt bredd på balken. Mät sedan ut masikens krökning och såga ut den ur blocket med en bandsåg. Jag är mycket noga vid sågningen, eftersom jag vet att de sågade ytorna har den bästa formen man kan få fram. Börjar man putsa sin forms insida blir den sällan, eller aldrig bättre. En fördel med att såga noga är att man får ett utsnitt av hur däcksbalken kommer att se ut. Enkel att testa mellan relingarna.

Min största oro är att jag gör en för stor kajak. Jag provar hela tiden och justerar ner alla mått tills jag inte längre kan ta mig ur sittbrunnen utan att riva med mig masiken med knäna. Sedan är det dags att kompensera det med att runda av formen - fortfarande den utsågade delen av pressformen. Jag kommer fram till att jag kan använda samma form för bakre och främre balken, vilket sparar en del tid. Men att limma och såga ut en form som denna tar bara en timma, så jag är inte bekymrad om jag behöver göra en form till. De 30mm som den färdiga masiken kommer att få, behöver jag endast spara vid relingarnas möte. Resten av formen kan jag runda av och putsa ner ordentligt.

En hyvel - ett sidospår

Med en belåten min jag lämnar snickarverkstaden på min släktgård. Det verkar som om alla projekt hittar en eller annan koppling till min historia – även bygget av Svana Strindar Blakkr. Jag är inte den första i släkten som intresserat mig för reskap. Min morfar, Yngve Nilsson, bonde och bysnickare, har lämnat efter sig en gård och en verkstad som är full av redskap. På en hylla bakom hyvelbänken har jag sett ett antal snickarhyvlar av skiftande kvalité. Och när jag har samlat redskap till mitt kajakprojekt har jag förstått att just hyvlar är en dyr investering. I alla fall om man siktar på något bättre än ett ”ganska bra” redskap från järnhandeln. En klassiker inom putshyvlar är Stanleys No 4. En hyvel som många möbelsnickare håller som en av de bästa som tillverkats. Men det skall vara en gammal modell, tillverkad i Amerika, och inte som de sentida Stanleys från Asien. Och jag har tur. När jag lyfter den av hyvlarna som ser mest sliten ut känner jag igen logotypen. STANLEY patent 1910 made in USA No 4. Vilken vinstlott. Men är verkligen hyvlarna från 1900-talets början så bra som de skriver på olika snickarforum? Det krävs inte mycket kraft för att montera isär alla delar – skruvarna gör, trots att redskapet ståt oanvänt i 40 år, inget motstånd när de lossas. Efterhand som delarna radas upp slås man av de fina ytorna. Större delen av redskapet är av gjutgods men har de närmast en polerad finish.

Med endast borstar, 5-56 och putsduk kläs ett mästerverk i metall av. Min första association är att delarnas precision och utformning påminner om gamla Engelska hagelbössor. Och liknelsen stämmer väl, eftersom många redskapstillverkare, både i England och USA, dubblerade sin tillverkning med handbyggda vapen under 18 och 1900-talet. Alla delar smyger fantastiskt fint in i sina lägen, och det går att justera hyveln med samma fingertoppskänsla som avkrävs av en urmakare. Jag måste erkänna att dessa hyvlar är små mästerverk. Det är inte lönt att tala om skillnaden mellan Stanleys gamla redskap och vad man hittar i handeln idag. För att få samma precision får man lägga upp ca 2500kr för en Engelsk Lie Nielsen hyvel. Handhyvling har förpassats till stilmöbeltillverkningens hantverk, och kunderna blir då allt för få för att hålla ett sortiment uppe i en vanlig järnhandel.

Det är rörande att se att hyveln har lagats flera gånger, vilket tyder på att alla som använt den har uppskattat kvalitén. Det är inte säkert, eller inte ens troligt, att min morfar köpt hyveln ny. Auktioner med diverse ”bra att ha saker” var hans stora fritidsintresse. Det sista som är gjort är ett nytt bakre handtag, som tyvärr brustit på mitten, och sedan dess har hyveln blivit stående. Efter en kvälls renoveringsarbete är det just bara handtaget som återstår. Det blir efter några timmars arbete en handfilad ersättare i björk – obehandlat, så att det samlar patina snabbt. Jag skäms inte för att det tydligt kommer att synas att hyveln är lagad. Det blir snarare en liten hyllning till redskapets långa historia, och olika ägare.

Bladet är illa anfrätt av rost, men det har gått att slipa upp en fin egg trots att stålet nästan är nednött till max – ett nytt blad väntar inom ett år. Det börjar bli svårt att hitta bra hyvlar i handeln – och det märks på priserna på de internationella auktionssighterna. En gammal Stanley No 4 säljs idag för ca 1000kr oavsett skick. Om man kommer över en gammal hyvel, och är osäker över kvalitén, är det enklast att titta på gjutgodsets ytor. De skall vara släta och helt utan gjutskägg. Monterar man bort bladet skall man se EN stor planslipad yta som stöttar bladet – inga delvis slipade ramar. All bockad plåt i konstruktionen avslöjar att hyveln trots allt är ganska ny.

En bra hyvel skall vara varje hantverkares favoritredskap, annars är den inte bra nog. Och jag måste erkänna att jag inte använt några bra hyvlar, innan jag fick händerna på denna. Rätt inställd viskar den bort tunna spån, som man kan se himlen igenom…

Surrning

Med köl och ribbor lagda på plats är det dags för sentråden. Bägge ribborna surras från akter till för. När en ribba är klar syns det tydligt att formen på kajaken kommer att skruva sig om man inte surrar andra sidan i samma riktning. Med andra ord, start vid aktern igen, och spegelvända rutiner. Vips är relingarna parallella igen.

I för och akter hålls ribborna på plats med genomgående sentråd. Endarna försvinner in under duken som hålls ut av fören och relingarna. Med en tvärare för och akterstäv finns det troligtvis bättre lösningar, men de får helt enkelt inte plats i min konstruktion - ännu en fördel att bygga utan ritning...

Jag lämnar ramarbetet för en tid för att börja testa olika masik-konstruktioner. Många av de öst Grönländska kajakerna har två välvda däcksbalkar, och det är dessa som jag provar ut med hjälp av kartong och limklämmor. Jag lägger "Blakkr" på golvet och kliver i och justerar tills dess att jag varken kan ta mig i eller ur utan att stöta i de provisoriska balkarna. Jag vet av erfarenhet att jag är mer rädd om pappmallar än om permanenta träbalkar - så kan jag precis ta mig emellan papperskonstruktionen så kommer jag enkelt i en stadig träkonstruktion. Med ett flin konstaterar jag också att om jag precis kan ta mig ner är det få andra som klarar det. Ingen skulle komma på tanken att skräddarsy en kostym att växa i. 22cm från kölens yttersida till masiks undersida. Jag kommer att skiktlimma bägge balkarna i 3mm knivskuren björkfanér.

Köl och ribbor

Efter att för och akter surrats fast är det dags för kölen. Nu hänger hela formen ihop, och det är lätt att lyfta och vända sitt bygge. Man får helt olika bild av sin "Blakkr" beroende på hur den vänds. Först nu har jag vågat lyfta ner kajaken på golvet, och mina farhågor över att min farkost blir för stor försvinner helt. Med detta "bryggperspektiv" ser jag att både längd och bredd ligger inom de ramar jag önskar. Efter lite surfande på grönländare i glasfiber eller ribb är alla mina tvivel borta. Den är smalare än de flesta och någon cm kortare än den kända "Black pearl". Kölen pluggas i för och akterstäv - inte mycket att orda om. Men det är ont om material så jag får nog tänka mig att också hitta något sätt att surra detta möte.

Jag surrar kölen på plats med den fantastiska sentråden. Efter mycket funderande och spekulerande i vilken teknik jag skall använda, tar jag ett avgörande beslut... och det är kajakens namn som hjälper mig. "Svana Strindar Blakkr" är smäcker men inget tävlingsredskap. Jag ligger gärna sist i gruppen av paddlare utan att skämmas. Så jag offrar en tiondels knop i fart på att surra köl och ribbor med utanpåliggande sentråd! Surrningarna är fortfarande det som imponerar på mig mest. Tidigare sviktade kajaken snällt varje gång man vänder på den. Men med kölen på plats blir stabiliteten total.

Ribborna mellan köl och relingar (har inte hittat något Svenskt namn än) kan placeras på lite olika sätt. Det viktiga är att det är de längsgående linjerna i skrovet som bär upp duken. Det är massor av parametrar som styr: relingarnas lutning, kölens tjocklek, spantens krökning, ribbornas bredd o.s.v. Det viktigaste är att acceptera det som kajaken vill berätta. Jag vill ha en platt botten, och särar därför på ribborna så mycket jag vågar. Endarna putsas av med en hyvel, en hyvel med en lång historia som jag återkommer till.

Fri från formar

Med spanten på plats är det äntligen dags att plocka bort formarna. Jag lät dem sitta kvar under natten så att spantens spänningar inte skulle vrida kajaken. Det är mycket extra arbete som utförs när man lär sig nya tekniker. Spanten har hyvlats och passats in våta, och jag har varit mycket noga. Men när allt nu är torrt glappar allt ordentligt igen. En smula oroligt när man tänker på hela kajakens stabilitet. Men jag påminner mig om surrningarnas succé när jag var orolig över däcksbalkarnas ständiga vridningar. Stabiliteten kommer med alla möten.

För och akterstäv passas in. För att lyckas med alla linjer från köl, relingar och stävar fäster jag snabbt upp provisoriska ribbor som kan hjälpa mig att se formen, innan jag sågar den. För första gången sveper jag också bygget i ett lakan. Det är lätt hänt att intresset fångas av linjer som inte kommer att synas under duken. Det är kajakens siluett och profil som kommer att avgöra hur den går i vattnet - resten handlar om att bygga en stadig ram. Att skissa med lister och limklämmor gör att man kan se ett och samma resultat från olika vinklar. Ett annat sätt är att fotografera av sin kajak med en digitalkamera, och sedan skriva ut bilderna. Sedan skissar man direkt på bilden för att testa olika lösningar.

Basning av spant

Spanten har legat i blöt under ett par veckors tid, och nu är det dags att passa in dem i sina avrundade hål. I stället för att tälja fram kanterna använder jag en stålplåt med ett 8mm hål i botten på en skåra. Med ett par kraftiga drag formar sig asklisterna snällt efter stålkanten. Det är en bra teknik men det ställer stora krav på fiberriktning och kvistfrihet - i annat fall går det bättre med en kniv. Jag undviker i möjligaste mån att använda sandpapper i kajaken. Med skurna ytor får man en bättre motståndskraft mot vatten och röta. Det lena träytan som kommer efter putsning med sandpapper påminner om sammet...och det är precis vad det är: små små hår av fibrer som reser sig från träytan. Resultatet är att fukt enkelt får ett fäste på ytan. En skuren yta är helt enkelt platt, så att vattnet stannar på ytan.

En liten maskin har väckt förväntansfulla blickar från mina besökare i de Småländska skogarna. Basningsugnen har fungerat fint - och jag syftar då på träböjning, och inget annat. Inte mer än tre av 21 spant fick några som helst sprickor. Och hemligheten är fiberriktning. Asklisterna är sågade efter årsringarnas (fibrernas) linjer, och inte efter plankans kant. Måtten på listerna görs så att kajaken blir något högre i fören än i aktern. Jag nöjer mig med 4cm skillnad eftersom jag inte vill doppa aktern för djupt i sjön. Det är ju aktervågorna som är svårast att parera, eftersom man inte har ögon åt det hållet.

Pluggning och surrning

Rundstav var det ja. Det går fint att få tag i fur men det är värre med gran. Men det finns en lösning som inte kostar mer än vad rundstaven till ett par kajaker kostar - och sedan kan man unna sig lyxen att göra egen rundstav i alla möjliga träslag. Den lilla rundstavshyveln förvandlar en fyrtkantig list till en rund stav. Det enda man sedan behöver är en borrmaskin och torrt virke. Redskapet tillverkas bland annat av Veritas, från Amerika. Man får förstås stå ut med att enheten heter tum. Men det går att justera hyvlarna till jämna millimetrar. Utan allt för mycket arbete skapades projektets all rundstav på några minuter. Resultatet är lite repigt, och det är precis vad jag är ute efter. Den ojämna ytan fungerar som hullingar, och gör att pluggen sitter kvar i sitt hål. Denna uppfinning har en svår baksida...man vill sätta, egen-gjorda rundstavar i alla projekt man skruvar fast i hyvelbänken. Men jag hoppas att intresset lägger sig med åren.

Borrning av hål är svettigt. Man vet att ett felriktat hål genom relingarna betyder nya relingar. En jigg kompletterat med ett par extra händer är att rekommendera. Pluggarna hamras in med lätta slag. Resultatet blev en fin passform, men jag blev lite fundersam över stadgan i konstruktionen. Det går verkligen fortfarande att rotera däcksbalkarna ett par grader i varje riktning. Men oron lade sig efter de första surrningarna. En fantastisk teknik som nästan blir till ett mantra. Det känns bra att man gillar surrningar eftersom det kommer att bli en hel del sådana i projektet. Kajakens väsen gör sig påmint när sentråden sträcks med ett tyst knarrande ljud. Konstruktionens stadighet kommer omedelbart fram, och mitt tvivel över hur stadig kajaken blir hoppar upp alla pinnhål i ett svep. Jag förstår att Inuiterna inte för ett ögonblick funderat över om de skulle limma sina farkoster - det behövs helt enkelt inte när man kan surra. "Blakkr" rör sig fortfarande. Och det blir tydligt att min prioritering av fina möten, framför rakt placerade däcksbalkar, var ett riktigt beslut. Relingarna rör sig för varje surrning. Tekniken är så stark att man med lätthet kan knäcka trärelingarna om man drar för hårt.

Det sliter hårt på fingrarna, men det är dessa dagar som en hantverkare mår som bäst. Ingen arbetsdag är bättre än den då man måste slita händerna från sitt arbetes redskap. Kvällen spenderas med funderingar kring kajakens höjd. jag hittar få kajaker som har lägre akterdäck än 13cm och få som är högre än 17cm. Men nu var detta ett måttlöst projekt, så jag funderar på att ta med mig Trangiaköket till bygget i morgon. Mat måste man ju ha med sig på turen i alla fall.

Formens linjer klara

Efter många granskningar har jag pluggat och kilat fast relingarna i den form som jag önskar. Nu återstår arbetet med att mäta upp däcksbalkarna och gira dem mot relingarna. Jag spänner upp alla balkar samtidigt för att måtten skall bli så lika som möjligt. Balkarnas dimension varierar något beroende på vilken uppgift de fyller. Fotstödet får några millimeter extra. Jag bestämmer mig för att göra alla däcksbalkar något högre än vad jag sett i andra byggen - allt för att få så stor anläggningsyta mot relingarna som möjligt. Det får dessutom plats en större plugg. För att kompensera för viktökningen så fräser jag ur valv i balkarna, och fasar sedan av alla kanter. När jag placerar tillbaks dem blir det inte exakt på de platser där måtten är tagna. Det viktigaste är att balken passar fint mellan relingarna - och då får man skjuta den någon cm fram eller tillbaka. Vissa balkar sitter till och med lite snett, till förmån för att få bästa möjliga stabilitet i ramen. I morgon väntar pluggtillverkning och fixering av alla delar... ny borrmaskin, med sladd, har jag unnat mig eftersom jag inte vågar lite på varvtalet i den batteridrivna. Ett hål som hamnar fel, då borret vandrar iväg, betyder att jag vår börja om från början.

Förstärkning av för och akter

Mina extremt avsmalnande relingsbrädor ställer till problem för mig. Jag har tittat för mycket på kajaker som endast knyts ihop, och inte gett mig själv rum för att plugga samman mina relingar. Det är många material som skall mötas i för och akter: två relingar en för eller akterstäv och en skiva som fälls ner för att överbrygga dessa - allt skall knytas och pluggas. Det blir trångt och ont om material i varje del. Jag beslutar mig för att flytta tillbaka pluggningen av relingarna för att ge mer plats åt övriga delar. För att pluggarna inte skall passera i fria luften mellan relingarna formar jag en kloss som överbryggar gapet. Två hål kommer att borras genom relingar och kloss, så att pluggarna får maximalt med stöd. De ändar som nu kommer att sticka framför denna konstruktion kommer att få massor av stöd från surrningar i förstäven och pluggningar i bryggan mellan för och relingar. Det tog ett tag att fundera ut, men det känns mycket bättre att granpluggarna inte behöver passera långa sträckor i luften. I kommande kajaker kanske detta blir mitt förstaval när det gäller för och akterkonstruktion? En bieffekt blir dessutom att stävarna får ett längre och bättre stöd än innan. Kajaken och jag är helt överens om denna lösning...

Hur lyckas man då göra en träkloss som passar mellan två ytor som inte har något inbördes förhållande? Man skulle kunna ställa cirkelsågen på 17° men det funkar inte när relingarna är krökta till sirliga former. Att mäta är också svårt eftersom det inte finns någon yta som är 90° mot de intressanta måtten, tvärs över kajaken. Man tar ett papper och gör avtryck av relingarnas ovansida och undersida. Hyvlar fram en kloss som mäter samma höjd som relingarna och överför de bägge papperskilarna till över, respektive undersida av klossen. Resten är putsarbete. Det gör inget om det blir en liten förskjutning av linjerna. Det enda som händer är att klossen kommer att ligga lite snett i en del av kajaken som du aldrig kommer att se efter dukningen.

Relingar på plats

En arbetsdag spenderas med relingarnas former, vinklar och hål - närmare bestämt 42st. Det finns många fina tips kring hur de många spanthålen kan göras smidigt sätt. Själv har jag tillgång till en metallfräs från 1950-talet som snällt skapat 40st, 25mm långa hål med runda kanter. Jag kommer att lämna kanterna runda, och använder alltså inte stämjärn för att göra hålen fyrkantiga. Men arbete får jag endå, eftersom jag istället behöver göra alla spantens kanter runda. Med en hederlig sicklings tecknik rundar jag av kanterna med en stålplåt. Jag visar bilder på detta när det är dags.

Efter en dags finjustering av relingarnas krökning sätter jag mig ner och funderar. Jag mäter redan millimetrar i projektet, men vill egentligen skapa en kajak med bohemiska uttryck. - Påminner mig själv om kajakens namn, och förstår att "Svana Strindar Blakkr" inte handlar om millimetrar, utan om ett uttryck. Det finns något vackert över bruksföremål som är slitna, sneda och vinna, men det är enormt svårt att återskapa känslan i nya föremål. Med denna återtagna utgångspunkt i det som är tillräckligt bra, sätter jag igång med att passa in den enda däcksbalken som kommer att fällas in i relingarna - balken bakom sittbrunnen. Det blir just ett "tillräckligt bra" möte i infästningen, och av någon anledning har de små förskjutningar som en gång fanns i ramen försvunnit. Kajakens envishet har släppt taget runt mig och fogat sig i min önskan om en rak båt. Detta påminner mig om att kajaken består av massor av möten mellan olika delar. I en form som dessutom till största delen består av krökta material, kommer jag ständigt att uppleva att farkosten rör på sig under bygget. Det hela utformar sig till ett samtal mellan byggaren och kajaken, där varje ny del blir en kommentar som jag måste svara på. Det känns som en god nivå att kalla detta för ett samtal, och inte en kamp, inte något man träter över. Så fort det blir en kamp har man pressat materialet för långt. Inte lyssnat på det kajaken vill berätta. Jag avvaktar en dag eller två innan jag permanent fixerar alla formar vid relingarna. Ännu finns det diskussioner med "Blakkr" kring relingarnas slutgiltiga krökning...

Byggdag 1

En kvistfri dag på jobbet. Jag hade ingen tur med mina dyrt inhandlade norrlandsgranar. Plankorna var visserligen kvistfria men hade istället allt för mycket sprickor efter ett par dagar i rumstemperatur. Det var bara att åka till Woody och syna brädor. Efter en stunds letande hittades en granregel som nu är pappa till hela 6st relingsbrädor med endast en kvist i varje. Men torrt var det förstås inte. Eterhand som granen klyvdes spretade mina relingar i olika vädersträck, och projektet liknade inledningsvis en smällkaramell. Men två brädor blev helt lika - och det är målet. Resten finns nu lagrade inför kommande kajakbyggen. Då det blir lättare att hitta en bror till någon av dem.

Resten av dagen spenderades med mått och märkning. I ett projekt där inget egentligen handlar om centimeter eller millimeter - där måttens längd är viktigare än enheten, kommer gamla måttredskap väl till sin rätt. Med en passare blir det enkelt att prova sig fram med olika avstånd mellan spant och reglar. 20st skall får plats på en given sträcka, och det spelar ingen roll om måtten blir udda, eller med massor av decimaler. Jag har ingen aning om vad måtten blir i centimeter, men jag vet att de hamnat på rätt ställen. Med denna "enhetslösa" måttsättning blir det enkelt att dra nytta av andras erfarenheter på internet. Det enda man behöver är en fin bild och kajakens totallängd. Sedan kan man fördela spant och däcksbalkar i förållande till sina egna kroppsmått. Min kajak växer fram med en blandad kunskap ur Christoffer Cunninghams bok "Building the Greenland Kayak", och bilder från erfarna byggare i Sverige och USA. Lite smäckrare än Cunninghams grundmodell, men inte lika lätt som en rollkajak. Det kommer att dröja ytterligare ett par dagar innan jag kan spänna upp relingarna i sina formar, men arbetet är äntligen igång.

Jag bygger utan ritning

Många höjer på ögonbrynen och uttrycker sin tveksamhet inför mitt ställningstagande. Men jag har faktiskt en form av ritning, men det är inte linjer på ett papper, utan snarare papprets kanter. Jag har ringat in de former som skall bli min kajak med ett antal ”ramar” som redan hjälper mig. Projektets namn (som jag skrivit om tidigare) Svana Strindar Blakkr, ger mig många längder, proportioner och förhållanden som jag kan stötta mina tankar emot. Jag utgår dessutom från mina kroppsmått. Och det är på sätt och vis en ritning som jag alltid bär med mig. Att bygga just en öst Grönländsk kajak hjälper min ”Blakkr´s” former på traven än mer. Mina tankar och ord är, som ni kanske förstår, skisser som hjälper mig att upptäcka former som jag inte kan se med ögonen. - Om jag sedan komplettera allt detta med en ritning av linjer och mått vore det som att lägga locket på all kreativitet och inlevelse…

…det skulle ta över alla möjliga tolkningar kring min kajaks väsen, och ligga tungt som ett facit över en vacker dikt.

Jag har jobbat mycket med trä, och jag vet att man inte alltid kan styra över det. När man jobbar med en sof, som knarrande kommer att kröka sig runt allsjöns formar, så måste man inse vem som får sista ordet. Att rita hur relingarna skall böja sig i ett CAD program är ett spel för gallerierna. Visserligen ett ”spel” som jag använder ibland, men oftast för att skapa ritningar efter ett projekt. Det är bättre att låta träet forma sig, och utgå från de linjer som det vill skapa. Den största utmaningen är att få det naturligt krökta att möta, de av människan formade, för och akterlinjerna. – Därför gör jag ingen ritning, eftersom jag idag inte vet exakt hur mina relingar kommer att forma sig. Men jag kommer att visa hur jag skissar på dessa möten när jag kommer dit i bygget.

Arbete utan ritning är egentligen det mest ursprungliga. – Det som får tankar och händer att arbeta tillsammans. Många av mina designprojekt har inletts med en modell i full skala. Och ofta får jag arbeta hårt för att modell nr 2 skall bli bättre än den första. Att skapa en ritning innan man påbörjar ett arbete är ett industriellt påfund. – Ett sätt att försäkra sig om att allt blir rätt innan man börjar (men sen blir det fel ändå). Jag får ett mycket bättre resultat om jag först skapar något med mina händer, och sedan tar mått och mallar för en ritning. Arbetet får mjukare ramar, och man kan låta mer finkänsliga tanka påverka det som växer fram. Ett annat namn hade till exempel påverkat formen ordentligt…men bara om det inte finns någon ritning eller facit.

Material och verktyg

Verktyg och material börjar anlända till projektet. Nyinköpta redskap justeras så att de passar mitt arbete på bästa sätt. Stora plasthandtag ersätts med små svarvade skaft, som gör att man kommer närmare de delar som verkligen betyder något för hantverket. En närkontakt mellan fingrar, trä och fil är en förutsättning för att kroppens vilja inte skall ta över. Mina filskaft fyller egentligen bara den enkla funktionen att jag inte skall sticka mig i handloven då jag arbetar. Många redskap kommer att beskrivas närmare under arbetets gång - efterhand som de blir plockade ur verktygslådan.

Projekt Svana Strindar Blakkr

Det finns många bloggar om hur man skapar en skin on frame (sof) kajak. I mina inlägg skall jag försöka att beröra saker och tankar som sällan tas upp av andra.

- Hur jag, som designer närmar mig min färdiga farkost, och vilka metoder jag använder mig av för att lära och förstå hur bygget går till. För er som, liksom jag, står inför att bygga er första kajak kan jag rekommendera att söka inspiration och kunskap från flera olika byggprojekt. Min kunskapsgrund inom trähantverk och design hjälper mig en del på traven - men jag diskuterar också mycket med erfarna byggare.

Namnet: Inför ett projekt står man inför många val. Man kan i princip säga att arbetet är ett oskrivet blad som kan ta vilket uttryck som helst. Att arbeta med ett namn på mina projekt har tidigare hjälpt mig att sortera mina tankar, välja mellan olika former, styra beslut och faktiskt även lösa problem. Namnet "Svana Strindar Blakkr" blir det första som formar mitt projekt - och förhoppningsvis även något som kommer att lysa igenom den färdiga kajakens alla uttryck och linjer. Svana Strindar Blakkr är fornsvenska och har en lång berättelse, både om vårt språk och om vårt förhållande till naturen. Namnet är en så kallad känning. En kombination av ord som var för sig beskriver olika egenskaper och uttryck, och som tillsammans bildar ett svar på sin egen gåta. Känningar är beroende av att de som läser förstår, och kan sätta sig in i de olika ordens innebörd och betydelse. Känningen är bara en poetisk omskrivning av det författaren egentligen menar: i detta fallet en sof. Men det är en sof med en speciell karaktär. Fritt översatt betyder "Svana Strindar Blakkr" svanarnas lands häst. Svanarnas land är havet och blakkr är en känning för häst - som i havsform blir ett skepp. Bara genom att tänka svan och blakkr får jag ledtrådar både om färgval och linjer för mitt bygge. En kompromisslös östgrönländsk havskajak.