Fri från formar

Med spanten på plats är det äntligen dags att plocka bort formarna. Jag lät dem sitta kvar under natten så att spantens spänningar inte skulle vrida kajaken. Det är mycket extra arbete som utförs när man lär sig nya tekniker. Spanten har hyvlats och passats in våta, och jag har varit mycket noga. Men när allt nu är torrt glappar allt ordentligt igen. En smula oroligt när man tänker på hela kajakens stabilitet. Men jag påminner mig om surrningarnas succé när jag var orolig över däcksbalkarnas ständiga vridningar. Stabiliteten kommer med alla möten.

För och akterstäv passas in. För att lyckas med alla linjer från köl, relingar och stävar fäster jag snabbt upp provisoriska ribbor som kan hjälpa mig att se formen, innan jag sågar den. För första gången sveper jag också bygget i ett lakan. Det är lätt hänt att intresset fångas av linjer som inte kommer att synas under duken. Det är kajakens siluett och profil som kommer att avgöra hur den går i vattnet - resten handlar om att bygga en stadig ram. Att skissa med lister och limklämmor gör att man kan se ett och samma resultat från olika vinklar. Ett annat sätt är att fotografera av sin kajak med en digitalkamera, och sedan skriva ut bilderna. Sedan skissar man direkt på bilden för att testa olika lösningar.

Basning av spant

Spanten har legat i blöt under ett par veckors tid, och nu är det dags att passa in dem i sina avrundade hål. I stället för att tälja fram kanterna använder jag en stålplåt med ett 8mm hål i botten på en skåra. Med ett par kraftiga drag formar sig asklisterna snällt efter stålkanten. Det är en bra teknik men det ställer stora krav på fiberriktning och kvistfrihet - i annat fall går det bättre med en kniv. Jag undviker i möjligaste mån att använda sandpapper i kajaken. Med skurna ytor får man en bättre motståndskraft mot vatten och röta. Det lena träytan som kommer efter putsning med sandpapper påminner om sammet...och det är precis vad det är: små små hår av fibrer som reser sig från träytan. Resultatet är att fukt enkelt får ett fäste på ytan. En skuren yta är helt enkelt platt, så att vattnet stannar på ytan.

En liten maskin har väckt förväntansfulla blickar från mina besökare i de Småländska skogarna. Basningsugnen har fungerat fint - och jag syftar då på träböjning, och inget annat. Inte mer än tre av 21 spant fick några som helst sprickor. Och hemligheten är fiberriktning. Asklisterna är sågade efter årsringarnas (fibrernas) linjer, och inte efter plankans kant. Måtten på listerna görs så att kajaken blir något högre i fören än i aktern. Jag nöjer mig med 4cm skillnad eftersom jag inte vill doppa aktern för djupt i sjön. Det är ju aktervågorna som är svårast att parera, eftersom man inte har ögon åt det hållet.

Pluggning och surrning

Rundstav var det ja. Det går fint att få tag i fur men det är värre med gran. Men det finns en lösning som inte kostar mer än vad rundstaven till ett par kajaker kostar - och sedan kan man unna sig lyxen att göra egen rundstav i alla möjliga träslag. Den lilla rundstavshyveln förvandlar en fyrtkantig list till en rund stav. Det enda man sedan behöver är en borrmaskin och torrt virke. Redskapet tillverkas bland annat av Veritas, från Amerika. Man får förstås stå ut med att enheten heter tum. Men det går att justera hyvlarna till jämna millimetrar. Utan allt för mycket arbete skapades projektets all rundstav på några minuter. Resultatet är lite repigt, och det är precis vad jag är ute efter. Den ojämna ytan fungerar som hullingar, och gör att pluggen sitter kvar i sitt hål. Denna uppfinning har en svår baksida...man vill sätta, egen-gjorda rundstavar i alla projekt man skruvar fast i hyvelbänken. Men jag hoppas att intresset lägger sig med åren.

Borrning av hål är svettigt. Man vet att ett felriktat hål genom relingarna betyder nya relingar. En jigg kompletterat med ett par extra händer är att rekommendera. Pluggarna hamras in med lätta slag. Resultatet blev en fin passform, men jag blev lite fundersam över stadgan i konstruktionen. Det går verkligen fortfarande att rotera däcksbalkarna ett par grader i varje riktning. Men oron lade sig efter de första surrningarna. En fantastisk teknik som nästan blir till ett mantra. Det känns bra att man gillar surrningar eftersom det kommer att bli en hel del sådana i projektet. Kajakens väsen gör sig påmint när sentråden sträcks med ett tyst knarrande ljud. Konstruktionens stadighet kommer omedelbart fram, och mitt tvivel över hur stadig kajaken blir hoppar upp alla pinnhål i ett svep. Jag förstår att Inuiterna inte för ett ögonblick funderat över om de skulle limma sina farkoster - det behövs helt enkelt inte när man kan surra. "Blakkr" rör sig fortfarande. Och det blir tydligt att min prioritering av fina möten, framför rakt placerade däcksbalkar, var ett riktigt beslut. Relingarna rör sig för varje surrning. Tekniken är så stark att man med lätthet kan knäcka trärelingarna om man drar för hårt.

Det sliter hårt på fingrarna, men det är dessa dagar som en hantverkare mår som bäst. Ingen arbetsdag är bättre än den då man måste slita händerna från sitt arbetes redskap. Kvällen spenderas med funderingar kring kajakens höjd. jag hittar få kajaker som har lägre akterdäck än 13cm och få som är högre än 17cm. Men nu var detta ett måttlöst projekt, så jag funderar på att ta med mig Trangiaköket till bygget i morgon. Mat måste man ju ha med sig på turen i alla fall.

Formens linjer klara

Efter många granskningar har jag pluggat och kilat fast relingarna i den form som jag önskar. Nu återstår arbetet med att mäta upp däcksbalkarna och gira dem mot relingarna. Jag spänner upp alla balkar samtidigt för att måtten skall bli så lika som möjligt. Balkarnas dimension varierar något beroende på vilken uppgift de fyller. Fotstödet får några millimeter extra. Jag bestämmer mig för att göra alla däcksbalkar något högre än vad jag sett i andra byggen - allt för att få så stor anläggningsyta mot relingarna som möjligt. Det får dessutom plats en större plugg. För att kompensera för viktökningen så fräser jag ur valv i balkarna, och fasar sedan av alla kanter. När jag placerar tillbaks dem blir det inte exakt på de platser där måtten är tagna. Det viktigaste är att balken passar fint mellan relingarna - och då får man skjuta den någon cm fram eller tillbaka. Vissa balkar sitter till och med lite snett, till förmån för att få bästa möjliga stabilitet i ramen. I morgon väntar pluggtillverkning och fixering av alla delar... ny borrmaskin, med sladd, har jag unnat mig eftersom jag inte vågar lite på varvtalet i den batteridrivna. Ett hål som hamnar fel, då borret vandrar iväg, betyder att jag vår börja om från början.

Förstärkning av för och akter

Mina extremt avsmalnande relingsbrädor ställer till problem för mig. Jag har tittat för mycket på kajaker som endast knyts ihop, och inte gett mig själv rum för att plugga samman mina relingar. Det är många material som skall mötas i för och akter: två relingar en för eller akterstäv och en skiva som fälls ner för att överbrygga dessa - allt skall knytas och pluggas. Det blir trångt och ont om material i varje del. Jag beslutar mig för att flytta tillbaka pluggningen av relingarna för att ge mer plats åt övriga delar. För att pluggarna inte skall passera i fria luften mellan relingarna formar jag en kloss som överbryggar gapet. Två hål kommer att borras genom relingar och kloss, så att pluggarna får maximalt med stöd. De ändar som nu kommer att sticka framför denna konstruktion kommer att få massor av stöd från surrningar i förstäven och pluggningar i bryggan mellan för och relingar. Det tog ett tag att fundera ut, men det känns mycket bättre att granpluggarna inte behöver passera långa sträckor i luften. I kommande kajaker kanske detta blir mitt förstaval när det gäller för och akterkonstruktion? En bieffekt blir dessutom att stävarna får ett längre och bättre stöd än innan. Kajaken och jag är helt överens om denna lösning...

Hur lyckas man då göra en träkloss som passar mellan två ytor som inte har något inbördes förhållande? Man skulle kunna ställa cirkelsågen på 17° men det funkar inte när relingarna är krökta till sirliga former. Att mäta är också svårt eftersom det inte finns någon yta som är 90° mot de intressanta måtten, tvärs över kajaken. Man tar ett papper och gör avtryck av relingarnas ovansida och undersida. Hyvlar fram en kloss som mäter samma höjd som relingarna och överför de bägge papperskilarna till över, respektive undersida av klossen. Resten är putsarbete. Det gör inget om det blir en liten förskjutning av linjerna. Det enda som händer är att klossen kommer att ligga lite snett i en del av kajaken som du aldrig kommer att se efter dukningen.

Relingar på plats

En arbetsdag spenderas med relingarnas former, vinklar och hål - närmare bestämt 42st. Det finns många fina tips kring hur de många spanthålen kan göras smidigt sätt. Själv har jag tillgång till en metallfräs från 1950-talet som snällt skapat 40st, 25mm långa hål med runda kanter. Jag kommer att lämna kanterna runda, och använder alltså inte stämjärn för att göra hålen fyrkantiga. Men arbete får jag endå, eftersom jag istället behöver göra alla spantens kanter runda. Med en hederlig sicklings tecknik rundar jag av kanterna med en stålplåt. Jag visar bilder på detta när det är dags.

Efter en dags finjustering av relingarnas krökning sätter jag mig ner och funderar. Jag mäter redan millimetrar i projektet, men vill egentligen skapa en kajak med bohemiska uttryck. - Påminner mig själv om kajakens namn, och förstår att "Svana Strindar Blakkr" inte handlar om millimetrar, utan om ett uttryck. Det finns något vackert över bruksföremål som är slitna, sneda och vinna, men det är enormt svårt att återskapa känslan i nya föremål. Med denna återtagna utgångspunkt i det som är tillräckligt bra, sätter jag igång med att passa in den enda däcksbalken som kommer att fällas in i relingarna - balken bakom sittbrunnen. Det blir just ett "tillräckligt bra" möte i infästningen, och av någon anledning har de små förskjutningar som en gång fanns i ramen försvunnit. Kajakens envishet har släppt taget runt mig och fogat sig i min önskan om en rak båt. Detta påminner mig om att kajaken består av massor av möten mellan olika delar. I en form som dessutom till största delen består av krökta material, kommer jag ständigt att uppleva att farkosten rör på sig under bygget. Det hela utformar sig till ett samtal mellan byggaren och kajaken, där varje ny del blir en kommentar som jag måste svara på. Det känns som en god nivå att kalla detta för ett samtal, och inte en kamp, inte något man träter över. Så fort det blir en kamp har man pressat materialet för långt. Inte lyssnat på det kajaken vill berätta. Jag avvaktar en dag eller två innan jag permanent fixerar alla formar vid relingarna. Ännu finns det diskussioner med "Blakkr" kring relingarnas slutgiltiga krökning...

Byggdag 1

En kvistfri dag på jobbet. Jag hade ingen tur med mina dyrt inhandlade norrlandsgranar. Plankorna var visserligen kvistfria men hade istället allt för mycket sprickor efter ett par dagar i rumstemperatur. Det var bara att åka till Woody och syna brädor. Efter en stunds letande hittades en granregel som nu är pappa till hela 6st relingsbrädor med endast en kvist i varje. Men torrt var det förstås inte. Eterhand som granen klyvdes spretade mina relingar i olika vädersträck, och projektet liknade inledningsvis en smällkaramell. Men två brädor blev helt lika - och det är målet. Resten finns nu lagrade inför kommande kajakbyggen. Då det blir lättare att hitta en bror till någon av dem.

Resten av dagen spenderades med mått och märkning. I ett projekt där inget egentligen handlar om centimeter eller millimeter - där måttens längd är viktigare än enheten, kommer gamla måttredskap väl till sin rätt. Med en passare blir det enkelt att prova sig fram med olika avstånd mellan spant och reglar. 20st skall får plats på en given sträcka, och det spelar ingen roll om måtten blir udda, eller med massor av decimaler. Jag har ingen aning om vad måtten blir i centimeter, men jag vet att de hamnat på rätt ställen. Med denna "enhetslösa" måttsättning blir det enkelt att dra nytta av andras erfarenheter på internet. Det enda man behöver är en fin bild och kajakens totallängd. Sedan kan man fördela spant och däcksbalkar i förållande till sina egna kroppsmått. Min kajak växer fram med en blandad kunskap ur Christoffer Cunninghams bok "Building the Greenland Kayak", och bilder från erfarna byggare i Sverige och USA. Lite smäckrare än Cunninghams grundmodell, men inte lika lätt som en rollkajak. Det kommer att dröja ytterligare ett par dagar innan jag kan spänna upp relingarna i sina formar, men arbetet är äntligen igång.