Lars Gustavsson Designer

tre dagar i Misterhult

2010-09-07T12:39:00.000-07:00

Två övernattningar i ett sensommarsvalt Misterhult. Inga problem med packningen - bortsett från att jag inte får plats med solstolar och kokt potatis, som mina turkamrater. Med två vattentäta säckar på däck och med en järnstark vilja att sova utan liggunderlag så går allt vägen. Större delen av turen paddlades i lätta vindar. Inget idealt väder för en kajak utan skädda - men när man paddlar på tur med samma start och mål så får man ju i alla fall träning på bägge rygghalvorna. Har fått lite blodad tand på höstturer. Inte så mycket andra farkoster på vattnet. Och helt andra färger i och kring havet. Till helgen bär det av till Tjäröfestivalen...

Gästkrönikör

2010-08-23T08:30:00.000-07:00

Berättelsen kring SvanaStrindarBlakkr publiceras i tidningen Paddling. Nytt nummer ligger för tryckning. Läs bland annat om varför jag egentligen bestämde mig för att lägga hela mitt arbete åt sidan - för att en tid ägna mig heltid åt kajakbygget. Och om belöningen när bygget nu är klart.

http://paddling.nu/

Rollträning

2010-08-08T05:51:00.000-07:00

Efter ett par timmars träning med Helen Wilson så får man saker man borde kunna räkna ut på egen hand, förklarade så att bägge hjärnhalvorna blir överens. Att starta rollträningen med att lära sig att flyta är nyckeln till att lära sig flera tekniker på en och samma gång. Blakkr är extremt lättrollad - inget glapp mellan kropp och kajak. Varje rörelse gör att kalaken svarar. Enda problemet är att man inte längre har något att skylla på... Att göra alla moment i rätt ordning och att inte förlora orienteringen är det jag får slita med. Det är förvånande mycket psykologi inblandar i de svårare rollarna. Det jag klarar med paddeln i handen borde jag klara lika bra med norsaken - men bara om jag intalat mig själv att inte tänka på att jag inte längre har paddeln i handen... Det är humor att man sjunker när man verkligen vill flyta. Forward ending roll´s är fortfarande ett mysterium som jag hoppas att lösa innan hösten kommer.

Asklister bort

2010-07-08T00:29:00.000-07:00

Efter ett par månaders paddlande har jag märkt att kajaken har svårt för att nå över en viss hastighet. Flera trevliga diskussioner med erfarna byggare och kajakdesigners har lett fram till att asklisterna måste bort. De skapar allt för mycket turbulens kring skrovets yta. Och när min duk dessutom är ganska grov i sin struktur så bromsas kajaken ganska ordentligt. Jag har gått på diverse sten till sjöss, och strandat på sand och skärv utan att duken fått mer än repor - och när det nu bara är bryggpålar som lyckats skada min Blakkr vågar jag ta steget att plocka bort listerna. MEN de har ju gjort hål i min duk...

Bloggtips nr 1 i kajakhålslagning är fönsterkitt. Till stor del består den av samma ingredienser som dukens tätning - linolja. Som pigment har jag använt vanlig träkol. Kletigt så det förslår, men det är också tanken. Kittet har ingen motståndskraft mot repor och slag, men det kan överbrygga större hål än lackens ytspänning klarar av. Det skall gå utmärkt att täta sömmar och lagningar i fält med fönsterkitt - och det är en stor fördel att man kan fortsätta paddla omedelbart efter lagningen (kittet tål vatten hjälpligt, och man bör lacka när kajaken torkat till ett par dagar).

Asklisterna hade förstås lackats fast i duken, och enda sättet att få loss dem var att skära med ståltråd. Ingen vacker syn, men kittet gör susen. Man tråkar i så mycket som man förmår, så våldsamt som man vågar. För att få kittet att verkligen komma ner i alla små håligheter kan man man stryka det snabbt med handflatan. Friktionsvämen gör att kittet mjuknar och sätter sig. överflödet skrapas av med en spackel (eller ryggen på en kniv). Det finns ingen anledning att lämna mer kitt på kajaken än det som gör nytta - det nere i håligheter och gropar.

Allt lackas sedan över med linoljelack.

När arbetet ändå var igång fick för och akter en avhyvling. Dessa lister får sitta kvar ett tag till.

Resultatet. En något mjukare accelerationskurva. Inte lägre som att göra in i en vägg strax innan fullfart. Det är helt klart värt risken att få en och annan repa under sittbrunnen, till förmån för lite mer speed.

Norsaq

2010-06-21T10:11:00.000-07:00

Efter midsommar är det dags för rollkurs med Helen Wilson - en ordentlig norsaq kan bli användbar. Den är formad ur överblivet virke, och är inte tänkt att kasta några harpuner (vilket bör glädja kalmarsunds sälar till helgen). Detta är en första test för att undersöka om norsaqens form följer samma regler som pagajen. Jag har arbetat med rundade ytor för att den, förhoppningsvis, inte skall ta sin egen väg genom vattnet. Harpuntandens hål är förstärkt med renhorn. När jag filat ett tag slog det mig att norsaq är olika för höger och vänster hand. Eftersom jag själv envisas med att vara vänsterhänt är det extra kul att göra saker som passar mina händer (hand). Efter syning av rollexperten Wilson blir det nog en del justeringar - som tacksamt mottages.

13 m/s

2010-06-20T08:54:00.000-07:00

Bara insidan av kajaken var torr. Allt annat badades i ett ytvatten som skrapats ihop enda från Polen, säkert närmare 18grader varmt. Kalmar har ett trevligt surfvatten - förutsatt att det blåser ihållande från syd-sydost. Utanför Kalmar slott bryter det ordentligt, och det gäller att spana in stenarna från land... och sedan minnas var de ligger. Lagningen håller utmärkt. Men jag kommer att stryka ett par lager linoljelack till över sömmen.

Tyvärr var jag ensam i brisen, så det blev inga bilder på Blakkr i vågorna - men håll utkik på Kalmarkanotklubb.se. Vår nya klubb blogg är tänkt att fungera som bas för spontana paddeläventyr, så att fler kan dra nytta av varandras turer.

Kajak lagning

2010-06-17T23:18:00.000-07:00

Så var det dags för första lagningen. En kajak skall vara i vattnet - och inte spetsas på bryggpålar i sydlig vind. Nåväl, olyckan hände inte långt från klubbhuset och det var inga problem att ta sig tillbaka. Men silvertejpen, som vi trodde att vi lagat Blakkr med såg vi inte röken av när vi lyfte kajaken till bryggan. Insikten blir att jag inte kan lita på tejp som tätning på mina turer. Jag måste helt enkelt sy och täta på plats i vildmarken. Detta kräver lite träning, och det är bra att träna på något annat än sitt dyraste fordon. Fram med överbliven bomullsduk och nål och tråd. Som tur var uppkom skadan mitt under kajaken - det finns gott om plats att se vad man gör från insidan. Jag bestämde mig för att lägga en förstärkning på dukens insida och sy igenom bägge lager med en teknik som drar samman "sårkanterna". Det hela fungerar väldigt fint - men det tar tid. Hela paketet lackas sedan med linoljelack. Till sjöss kommer jag att tråka in fönsterkitt i sömmen, eller till och med epoxylim. Jag får testa vad som fungerar bäst inför kommande, lägre turer.

En rak nål är att föredra om man når skadan från både ut och insidan. Om hålet sitter längre från sittbrunnen behöver man en krokig nål. Tråden jag använder är samma flätade fiskelina som jag sytt samman däcket med.

Förstärkningen gör att skadans kanter är täta även om duken sträcks vid ett tryck mot duken. Allt lackas flödigt även från insidan så att bomullslappen limmas fast mot skrovet.

Packad kajak

2010-06-03T22:42:00.000-07:00

Första turen med packing gick runt Kalmars öar. Eftersom detta är min enda kajak, så hade jag redan från början målet att ta Blakkr med på längre turer. Denna första tur gjordes endast för att se vad som får rum i skutan. På bilden finns inte bara en man i en kajak, utan även:

Sovsäck med komfort temp på 10gr

Komplett underställ

2 T-shirts

4 kalsonger

sockar

Softshell jacka

Handduk

Trangiakök

En rulle silvertejp

Ett par skor

Och som lök på laxen: Ett tvåmans Bergans tunneltält, med innertält och allt.

Fem – sex liter finns kvar att packa kajaken med. Så till denna packning kan man även lägga mat och en del vatten. En del av packningen går att kompromissa bort, som innertältet, om vädret tillåter. Tältpinnar kan packas på däck, likaså trangiakök (om man diskar även innan maten) – och vips så har man mycket mera plats. Vatten är det svåraste att få med sig. Flaskor inte är att tänka på, eftersom de tar massor med plats. En vattensäck är att föredra, men den är svår att packa runt alla spant och ribbor. Får fundera ett tag på detta – får troligen be om att få hyra in mig hos någon glasfiberkamrat.

Nåväl, kajaken ligger fortfarande fint i vattnet. Och det är inga problem att ta sig i eller ur trots att det blöta kryper närmare.

Packning

2010-05-15T09:02:00.001-07:00

Det tog ett tag att hitta en packpåse som passar både kajaken och plånboken. Tack för tipset Urban - säckarna finns att köpa på Naturbolaget i Kalmar, för en ringa summa av 299kr. Det som avgjorde mitt val var faktiskt inte priset, utan den enkla detaljen att säckarna har ett hål i spetsen. Perfekt att montera linorna så att man kan dra in säckarna i för och akter. Det finns säckar av andra fabrikat som är både sydda och svetsade, men då får man räkna med ett pris på det dubbla inklusive frakt. Mina säckar är på 8 liter, och det räcker att komplettera med en eller två standardsäckar för mat och kläder. På bilden är säckarna packade mer en sovsäck och ett tält. Men så var det det här med vattnet - får kanske packa trangiat på däck? Öppen planlösning i köket är ju aldrig fel.

Mina paddlingar de senaste dagarna har avslöjat att min kajak inte är den snabbaste rakt fram. Beror på att vattenlinjen blir kortare på en östgrönländsk kajak med sin spetsiga för och akter. Det rör sig om inte mindre än en meter kortare än en zegul 550. Men jag behöver bara en kurvtagning eller en vågtopp för att dra det längre strået.

Tillbaka blick

2010-04-26T09:42:00.000-07:00

Det har tagit längre tid än jag beräknade – men många av de extra timmar som lagts ner har jag investerat i funderande och grubblande över nya moment. Ett trevligt funderande över angenäma problem, som inte skall skrämma någon som funderar på att börja bygga. Man kan gå den enkla vägen och utföra varje moment som det beskrivs i en byggkonstruktion. Det går dock utmärkt att blanda erfarenheter från olika byggen för att forma SIN kajak. En bok beskriver en vinkel av alla metoder, och de bilder man vill efterlikna kräver andra lösningar. Kombinera Cunninghams bygginstruktion med uppgifter på bloggar och inspirerande bilder. Målet var aldrig för mig att bygga den kajak som beskrivs i boken – utan snarare att lära mig om konstruktionen, för att sedan överföra allt till den östgrönländska jakt kajaken. Resultatet blev en smäcker konstruktion med förhållandevis platt botten.

Ett av mina viktigaste tips är att samla på kunskap. Anpassa ditt bygge efter de förutsättningar som Du har. Man kan göra allt med handverktyg, och mina kommande byggen kommer troligtvis att utföras mer med yxa och mindre med maskiner. Jag har haft fina förutsättningar, både när det gäller maskiner och utrymme. Men det har inte hindrat mig från att utföra många moment med handredskap. Man kan med gott samvete lägga sina Svenska ”supermöbeltraditioner” åt sidan ett tag och låta ett stort mått av ”ganska bra” inpassning få passera. Om man studerar gamla kajaker från mästarna på grönland så ser man att de ofta är snedare och krokigare än moderna farkoster. Vi kallar dem pittoreska och bohemiska, och glömmer sedan bort deras skevhet när vi själva skall skapa. Då smyger sig millimetrar och dynamik in i bilden. Själen går förlorad, precis som när man jämför gamla handknackade bilkarosser från England (som inte alls är lika på bägge sidor) med dagens perfekta aerodynamik. Det är i första hand val av virke och flinka surrningar som kommer att stadga kajaken. Om kajaken kommer att gå rakt i vattnet eller inte bestäms av många fler mått än om kölen är rak. Låt alla mått vara tillräckligt bra, och utgå från att de små skillnader som kan uppstå, till viss mån, kommer att utjämna varandra.

När det gäller Blakkr´s form kommer den låga fören och akter att bråka vid hög och tät sjö, men kajaken blir förhoppningsvis inte så vindkänslig. Jag har hela tiden försökt att få form och linjer att skilja sig från de glasfibermodeller som finns på marknaden. Fören och akterns höjd över havet gör den östgrönlädska kajaken unik. De synliga sömmarna är en annan viktig karaktärsdel. Faktum är att jag ville att sömmarna skulle bli bohemiska och krokiga – inte raka som linjaler. En krokig söm visar att hantverkaren brytt sitt sinne mer med sömmens funktion än dess riktning. Att sy var det överlägset längsta enskilda momentet. Ett rofyllt och väldigt trevligt moment som måste få ta tid. Skaffa bra tänger för att dra nålarna genom duken. Jag valde att sy med en syntetisk fiskelina, efter att ha dragit av ett antal naturalternativ. Jag jobbar förstås helst med naturmaterial – men jag vill också att min kajak skall vara säker.

Däckets höjd var en av de moment som jag blev mest orolig över. Mitt mål var att få ett så platt fördäck som möjligt. Inte någon extra hög bula för mina knän. Enda sättet att skapa detta är att sitta med så raka ben som man klarar av, samt att höja relingarna. Nackdelen är att akterdäcket då följer med upp , eftersom relingarna löper efter hela farkostens längd. Enda till de första rollarna i simhallen var jag orolig för om ryggen skulle knäckas över sittbrunnen vid en tillbakalutad avslutning. Men kajaken var oförskämt lättrollad. Den extra centimeter som liggunderlaget lyfter mig från kajakens golv gör att sittbrunnen inte når kroppen alls. Vill man sitta direkt på kajakgolvet, vid paddling i hårdare väder, så blir det något svårare att komma tillbaka helt. Men vem bryr sig om hur stilig en roll ser ut när man verkligen behöver den…

Kajakens höjd från reling till köl var väl en av de svåraste måtten att förutse på sin första kajak. Bredd och längd är lätta att referera till andra kajaker man paddlat. Men djupet hänger ihop med en mängd andra mått. Redan då man spänner upp relingarna i sina formar bestäms en formel för kur resten av måtten kommer att utformas – en formel som innehåller bredd och vinkel på relingar, tillsammans med skrovets djup och form. Bredden på kajaken är inte bara det mått som representerar farkostens vidaste mått – ett annat viktigt breddmått är bredden vid fotstödet. Jag hade inte en tanke på detta mått när jag spände upp relingarna. Tips: ta detta mått i beräkningen redan från början. Gör gärna ett ”footprint” på ett a3 papper över vilken vinkel du vill sitta med fotsulorna. Mät höjd och bredd på detta avtryck, och se om det finns en rimlig chans att fötterna får plats på ett bra sätt – gör detta redan då du bestämmer vinkeln på relingarna. En brant reling ger större valmöjligheter när det gäller kajakens djup. En mer vinklad reling gör att man måste se upp så att inte fötterna hamnar i kläm mellan tak och köl. Min kajak blev lite trång vid fotstödet – och jag får kompensera det med att vinkla fötterna något mer framåt. Hälarna sitter tätt ihop och tårna når precis relingarna vid kajakens däck. Detta gör i sin tur att jag sitter 3-5 cm längre bak än jag tänkt mig. Men allt känns ok. Och jag har märkt under mina provpaddlingar att jag gärna flyttar omkring i sittbrunnen. Många gånger lägger jag tårna för om fotstöden, och flyttar fram en bra bit. Eftersom kajaken ligger så nära kroppen i alla riktningar är man inte lika beroende av stöd för just knä och tår, som man kan vara i en stor sittbrunn. Där skramlar kroppen omkring i cockpit, och man behöver stadiga referenspunkter. Det finns alltid stora kontaktytor mellan kropp och kajak i en liten grönländare, som gör att man känner havet genom hela kroppen.

Sittbrunnsarg – liten, liten, liten. Var lite orolig ett tag, när jag knappt kom i. Men tesen om att man vågar pressa mer när allt sitter fast, är mycket användbar. Alla mått runt kroppen togs med lösa pappmallar och löst liggande reglar – så tätt man bara kan. När allt sedan är fast monterat kan man ligga på mer med ben och bak. Min sittbrunnsarg är lägre än någon annan jag hittat uppmåttad på internet. Det är trångt med hål och sömmar över hela sargen, men den håller fint. Alla hål är tätade med extra linoljelack, och duken är även målad invändigt runt sargen. Man får tänka på att en sarg på en skin on frame inte har samma funktion, som handtag, som på en glasfiberkajak. Det är relingar och masik som gäller vid lyft och i och urstigning. Och så var så, det här med att alla mått hänger ihop - med en lägre sittbrunnsarg kan man faktiskt göra ett lägre fördäck. En hög sarg blir som en skorsten, och det blir svårt att ta sig ner. Baken lyfts onödigt högt över akterdäck. Benen skall träs i diagonalt mellan masik och sittbrunnens bakkant. Alternativet är att höja masik och fördäck för att vinkla en hög brunn bakåt = tråkig bula på fördäck. Gör låga sarger och välj virket väl så håller det, och man får finare linjer på kajaken.

Masik´s form kan hjälpa till att komma ner i kajaken. Men här får man välja mellan två saker. En masik med platt tak gör kajaken svårare att komma i, men ger mer utrymme när du väl är på plats. Det finns full takhöjd långt ut mot relingarna. En masik med runt tak ger mer plats åt benen vid i och urstigning. Men när du sitter på plats så har du två ben som inte kan rymmas på samma plats – det blir lägre till tak för knäna vid relingarna. Det här blir ju förstås viktigare och viktigare ju närmare din kropp som du bygger din kajak. Marginalerna minskar för varje centimeter. Men det är denna jakt på den ultimata anpassningen som är intressant med att bygga sin egen farkost.

Att bygga sin första kajak kan vara ett steg på vägen. Jag valde att bygga med bomullsduk och linolja. Mycket för att kunna göra vissa justeringar vid första dukbytet. Att en bomullsduk åldras och kanske håller sin maxstyrka i 5-10år är inte någon nackdel. Jag har möjlighet att paddla ett par säsonger, för att sedan göra justeringar på ramen. Ny duk = ny kajak.

Varför skall man då bygga en skin on frame. Skall försöka ge en så opartisk anledning som möjligt, innan jag blir helt inuitifierad. Det finns få fördelar med en sof i sin färdiga form. Skrovets yta håller inte lika länge som glasfiber, kajaken har mindre packmöjligheter, mindre innermått, är tyngre (med bomullsduk) än många moderna grönländare i gran och epoxy…

…den största fördelen är den fantastiska flexibiliteten i bygget. Man kan börja bygga utan att veta alla mått. Man kan bestämma och ändra massor efter hand. Bygget ser ut som en kajak redan efter några timmars arbete, då relingarna spänns upp. Jag måste erkänna att jag tyckte att jag var en bra bit på väg och att jag var nöjd med mitt bygge redan då. Och så har vi möjligheten att hela tiden anpassa kajakens mått efter kroppen. Man kan provsitta, palla upp, fotografera, göra praktiska i och urstigningstester och andra experiment under hela byggets gång – låta kajaken forma sig efter hand. Om man provar fortlöpande kommer kajaken att säga ifrån när man närmar sig gränsen för vad som är möjligt. En dialog mellan kajak och paddlare som är mycket intressant.

sjösättning

2010-04-15T23:20:00.001-07:00

Äntligen är Blakkr i sitt rätta element. Ett extremt lågvatten, och blåst gjorde att turen endast blev några hundra meter. Mest för att se om kajaken håller tätt. Och det gör den - mål ett avklarat. Inte en droppe på dukens insida. Mina funderingar på ett avancerat säte har jag lagt åt sidan. Liggunderlag fungerar fint, och är inte på något sätt en nödlösning (det finns alltså en god anledning till att man ser lösningen i många sof kajaker). Den extra vikten från bommullsduk och linolja har sänkt kajaken någon centimeter mer än vid mina tester med ram och plast. Vilket är bra - nu ligger Blakkr som en padda i vattnet. Trots en ordentlig sidvind - som nästan blåser mig ur bild på youtube - så är det enkelt att placera kajaken i den riktning som man önskar. Det är fortfarande så att Blakkr bestämmer saker som jag måste anpassa mig till. Kajaken kräver att man inte spänner sig. Låren skall ligga löst mot golvet. Så fort man spänner knän och lår i kajakens tak så låser man upp hela kroppen. För att styra behöver man inte spjärna emot varken fotstöd eller tak. Det är bara att röra på benen så följer kajaken med.

En kort film finns på YouTube

Askstyltor

2010-04-01T12:56:00.000-07:00

Askribbor på skrovets utsida lyfter numera Blakkr från marken. Blir lite lättare att hantera kajaken på land när man vet att man kan sätta ner den på hårda hällar och asfalt. Inte något arbete kvar på kajaken längre. Men diverse tillbehör på bilen behöver justeras för att kunna transportera farkosten till kusten och Kalmar Kanotklubbs bryggor. Det blir säkert en tur i sundet för att se att allt håller tätt innan jag tar in kajaken för rollträning i simhallen (vilket säkerligen kommer att fylla inredningen med vatten).

Men arbetet med SvanaStrindarBlakkr är inte slut med att kajaken är klar. Jag kommer att berätta om fortsättningen på denna blogg - och jag arbetar även på en föreläsning om bygget av blakkr. Sveriges radio har uttryckt sitt intresse av att vara med vid premiärturen...kajakradio - kan va nåt. Jag försöker att inte fördjupa mig i hur referatet kan låta. Fler bilder på hela den färdiga kajaken dröjer ett par veckor, så även utvärderingen och avrundande tips.

skinnarbete

2010-03-28T07:24:00.001-07:00

De sista bitarna faller på plats på bygget. För och akter har fått en skinnstrut för att skydda knutarna mot nötning. Skinnet är påsytt vått - så att det krymper och nyper fast i duken. Skulle det ändå inte sitta kvar i blött tillstånd kommer jag att sy fast dem i duken med ett par stygn med sentråd.

Däckslinortna är på plats och hålen tätas med linoljelack. Skinnet kommer att knytas fast i linorna - och fungerar som packyta för vattenflaska, kartor, mindre fika m.m. - som man vill komma åt utan att stiga ur kajaken. Det skyddar också duken vid i och urstigning. Jag har även ett skinn tillskuret för fördäcket, men det är stort som ett segel. Vi får se om det blir ett pynt eller om det är praktiskt?

Nu börjar äntligen isen släppa från kalmar sund. Premiärturen är inte långt borta. Nu återstår endast en köl, och några minuters yoga varje dag - sen väntar vågorna.

Linor

2010-03-21T09:16:00.000-07:00

Renhorn i skivor, pinnar och krokar. Får se om de uppstickande taggarna får vara kvar någon längre tid - men jag hade inte ro nog att såga av dem. Efter några mil i sittbrunnen vet jag om de gör någon nytta, eller om de skapar fula ord. De 8mm grova däckslinorna gör att jag valt att skapa ganska grovt tillyxade bendetaljer. Brukskänslan är viktigare än skinande ytor - i varje fall på Blakkr. Det finns redan borrade hål i relingarna för linorna. Många läderremmar kommer att fästas långt från sittbrunnen - och jag kan då inte knyta dem på insidan. Men, en av fördelarna med grova linor är att de tål att bearbetas. I stället för att knyta skär jag en hulling i varje lina som kommer att greppa mot hålets kant. Jag har testat tekniken, och har inte lyckats dra loss en enda lina. Det är dock viktigt att linan är rund, i ett runt hål, som inte är större än att linan precis får plats. För att vara på den säkra sidan så låter jag linorna sticka in i kajaken 15-20cm så att man kan skära nya hullingar om någon av linorna skulle släppa.

Sista lagret linoljelack är nu på plats. Det har gått åt ca 2,5 liter Le tonkinois lack och 0,7 liter kokt linolja. Ungefär 3 kg av kajakens totalvikt är alltså tätning av duken. 4 lager har strukits:

Lager 1 ca 2 liter med 25% linolja

Lager 2 ca 0,5 liter med 20% linolja

Lager 3 ca 0,5 liter med 10% linolja

Lager 4 ca 0,4 liter ren lack

Ytan är nu helt täckt av ett lager av lack. Ganska gummiliknande yta som kommer att ta till sig en fin patina efter bara ett par turer på vattnet.

Svart Blakkr

2010-03-13T05:18:00.001-08:00

För lager nummer två gick det endast åt 0,5 liter till hela skrovet. Duken börjar redan nu bli mättad av linolja. Kimrökspigmentet ger en mycket fin blyertston åt kajaken. Färgen har trängt igenom till dukens insida - och finns färgen där så finns också linoljan där. Resten av strykningarna handlar om att bygga upp ett skikt som kan ta en del nötning och lättare grundkänning. Under de kommande veckorna kommer jag att förse kölen med en asklist, för att skydda duken från sten - på land och i vattnet. Jag är glad över varje krökning som sömmen har tagit över däck. Det gäller att kajaken skiljer sig från de perfekta kusinerna i plast:) Hål för däckslinorna är förborrade under duken, och jag har ett litet knep för hur de fästs vid relingarna. Mer om detta senare. Åter till säkerhetskurser för kajakfolk i en varm simhall.

Sältestet på is

2010-03-08T06:31:00.001-08:00

Riktigt spännande med sälimmitation. Här syns två lager med pigment, och fler var planerade... Men när däckslinor, renhorn och diverse snören kommer upp på däck, i ett provisoriskt test ser jag att det blir för mycket. Jag skulle absolut måla på detta sätt om kajaken skulle ha diskreta linor. Men när jag nu har ganska spektakulära surrningar på gång så föredrar jag att de vilar mot en stillsammare bakgrund. Det blir fler byggen i år - som kommer att bli mer sällika. Rik på ny erfarenhet kring sälmönster målar jag över allt med kimrök. Föresten måste jag berätta att min ekvation om att inte komma i kajaken varannan gång jag lägger till nya delar, har löst sig på ett fördelaktigt sätt. När nu allt är på plats så kommer jag faktiskt i sittbrunnen.

På jakt efter säl

2010-03-07T04:50:00.000-08:00

Första lagret med linoljelack och kimrök är lagt på plats. Jakten på sällooken har börjat. Många timmars arbete återstår med olika nyanser av svart för att lavera fram en fläckighet som för tankarna till ett sälskin. Jag kommer att arbeta med pigmenteringen i första lagret, innan jag går vidare med tillräckligt många lacklager för att täta bomullsduken. Efter första lagret är kajaken fortfarande luddig i ytan, men redan till nästa strykning kommer den att bli mer vaxliknande. Hittills har det gått åt 2 liter letonkinois linoljelack utspätt med 25% kokt linolja. Kommande lager kommer inte att kräva samma mängder men några liter till kommer det att gå åt.

Kommentarer

2010-03-07T04:48:00.000-08:00

Nu är det enklare för Er som följer arbetet att kommentera. Ursäkta att jag inte observerat detta tidigare.

Sargmontering

2010-03-04T11:48:00.000-08:00

Sittbrunnen fastnaglad vid duken. - ja det är riktigt blod. Ett bra tips är att förbereda alla sömmar som man misstänker kommer att hamna innanför sargen, så att man lätt kan knyta upp och fästa dem igen på lagom avstånd från sargen. Har spenderat ett par timmar med att knyta upp pyttesmå knutar för att kunna öppna upp bomullen. Jag kommer att sy fast duken vid sargen med dubbel sentråd - men kommer att vänta ett dygn på att duken skall få röra sig i fred. Kilarna, som jag sytt i för och akter om sittbrunnen, ger en smått humoristisk vinkling på ett annars genomseriöst projekt - Y-front och Y-akter...inte ett öga torrt. Om allt går väl med sista sömnaden kommer kajaken lämna sin vita skepnad under helgen. Svart kimrök finns förberedd.

Sömnad

2010-02-28T23:52:00.000-08:00

Efter ett antal försök med naturmaterial, som lintråd, bomull och ytterligare en lintråd, har jag gett upp. Jag har helt enkelt inte hittat något tråd i min närhet som lever upp till mina önskemål om styrka. Två meter kan vara mycket stark, men sedan kommer 10cm som lätt går av - inte bra på havet... På nätet finns det dock gott om leverantörer av högkvalitets trådar, men de har en retfull leveranstid på en vecka... Min lokala fiskebutik har dock vad jag söker. En tråd som jag vet kommer att hålla under hela sömmens längd + några år i vattnet. Jag gör åter igen av avsteg från mina önskemål om naturmaterial, för säkerhetens skull. Det blir en flätad, obehandlad fiskelina. Med 25kg i dragstyrka lyckas jag trots det dra av den två gånger under mitt arbete. Nå väl. Sömnaden är ett långsamt arbete som hittills tagit mig två 14 timmars arbetspass. Och jag har fortfarande 30% av arbetet kvar. Varje sträcka sys tre gånger. Först trocklas dukarna, sedan samma söm igen, sist follas och sys överskottsduken fast till en liten tunnel. Jag lägger ingen större vikt vid att sömmen skall löpa i mitten av kajaken. Men jag märker snart att en någorlunda rak söm ger en slätare yta på duken. Efter en helgs arbete med kajaken bokstavligen i knät, måste jag göra ett avbrott i mitt arbete. Fingrarna håller inte för en dag till. Mot slutet av söndagen tar det ca 1 minut att sy ett stygn. En plan över hur sista arbetet skall delas upp över kommande veckas kvällar görs upp. Trots att det är slit och värk är arbetet med nål och tråd otroligt belönande när man för tredje gången passerar samma sträcka med den avslutande sömmen. En timme i taget.

Sträckning av duk

2010-02-24T01:59:00.001-08:00

I tre dygn kommer duken att spännas flera gånger om dagen. En del svikt kommer från duken i sig, och en del kommer från tråden. För att minska påfrestningarna där stygnen går genom bomullen drar jag varje stygn runt en kort läderrem. Att fingrarna kommer att blöda i tre dagar är något man får räkna med - och kanske till och med vara nöjd med när man senare paddlar en kajak som glider fint i vattnet. Att tillbringa tre dagar med detta arbete handlar inte bara om att det tar så lång tid att sträcka duken. För varje gång man sträcker hittar man en bättre teknik, och kan dra förvånansvärt många decimetrar av tråden till sig. Tack vare att duken är sträckt över kölens längd så har Blakkr rört sig ännu en gång. Nu är det bara 3cm skillnad mellan förens och akterns höjd över golvet - kajaken är lite rakare.

Ramen klar

2010-02-23T04:17:00.001-08:00

Äntligen allt träarbete klart. Men jag måste erkänna att jag redan saknar pluggning, hyvling och surrning. Tankarna finns redan på nästa bygge, och det är utan större sorg som jag kommer att täcka över ramen med duk och linolja. Jag vet att ramen håller vad den skall utsättas för - och duken är kraftigare än än jag vågat hoppas på. Svana Strindar Blakkr är en kajak som kommer att användas. Nu återstår sömnadrarbetet. Och sedan hoppas jag att isarna släpper taget lite stilla om kusten. Det vore inte dumt med en provpaddling efter kalmarsunds iskanter...

Fler och större bilder finns på http://www.larsg.se

Kajak duk

2010-02-21T03:11:00.001-08:00

Duken har anlänt. En kraftig bomullsväv som är tjock som en tältduk från försvaret. Bredden räcker inte riktigt till vid sittbrunnen, så jag kommer att få sy in två kilar för och akter om sittbrunnsargen. Bra - ytterligare en sak som kommer att skilja kajaken från nylon och glasfiber modeller. Nu kan jag testmåla duken på riktigt. För närvarande ligger en uppspänd duk på tork med ett pigmenterat lager. Man kan tjäna mycket huvudbry på att testa impregneringen innan man går på kajaken. Hur fungerar färgerna, och hur lång tid tar det innan nästa lager kan strykas på? Sedan är det bara att göra upp en lackerings plan. Jag vill dessutom få en levande yta på pigmenteringen, så det är viktigt att lära sig förstå hur kajakens uttryck kommer att förändras mellan varje strykning. Några timmar kommer dessutom att läggas på sömnads träning med hampatråd och diverse krokiga nålar.

Simhall - oljning - packning

2010-02-14T06:03:00.000-08:00

Äntligen dags att testa ramen i vattnet. I stället för byggplast har jag använt en bit underlagsmatta för parkettgolv som legat och skräpat i mitt lager. Fungerade fint - tyvärr har jag inga bilder på äventyret i simhallen. Men det var en lätt surrealistisk känsla att paddla omkring mellan tanter och farbröder i olikfärgade badmössor. Under pensionärs simningen på morgonen han jag i alla fall testa hur kajaken ligger i vattnet, och hur den är att manövrera. Vattenlinjen ligger nu 4-5cm under relingarnas överkant. Duken, med sin linoljelack kommer att tynga kajaken något mer, så jag tror att kommer att ha ett fribord på ca 4cm. För och akter ligger fint i förhållande till varandra. Fören är ca 5cm högre än aktern. En trevlig överraskning var hur lättmanövrerad kajaken är. Sidledsförflyttningar och 180graders svängar sker på en 5-öring. Och detta trots att vattenlinjen mäter 370cm. Detta funkar ju fint i en simhall med spegelblankt vatten, men jag kommer inte att montera någon skedda innan åtskilliga turer, i olika väder, är avklarade.

Efter tester i simhallens känsliga vatten vågar jag olja ramen. Jag har följt flera debatter kring oljning, och om dess betydelse för ramens hållbarhet. Vissa säger att det absolut skall göras - andra säger att det inte fyller någon funktion, eftersom man inte kan underhålla träet varje år ändå. Mitt val att olja min ram tar en annan utgångspunkt. Jag kommer att skapa ett mönster på min duk, och jag vill inte att träramen skall suga olja ur dukens första målning. Om jag inte oljar träramen kommer jag att få linjer i färgsättningen där träet ligger emot duken.

Flythjälp är bra att ha då kajaken inte är packad. Frigolitblock är tillpassade i de packutrymmen som finns, och är sedan insydda i tyg för att inte skräpa ner om man går runt. Det gäller att hela tiden ha en god säkerhetsmarginal när man paddlar, och dessa block gör att jag slipper tömma eller pumpa 40liter vatten. Det vatten som ändå får plats mellan blocken och kajakskrovet räcker troligtvis inte för att sänka kajakens akter. När jag ger mig ut på längre turer kommer jag i stället att kunna dra in packsäckar, med hjälp av en talja i för och akter (jag får inte glömma linorna innan jag syr igen kajaken...). Säckarna kommer att sys senare i vår - och då är det bara att sy dem runt dessa block.

Pigment och däckslinor

2010-02-02T07:42:00.001-08:00

Det är inte en dag för tidigt som jag hittat en leverantör av rund läderrem som mäter 8mm. Mycket detektivarbete lotsade mig till sist in till grossister för skomakarutrustning. De använder fortfarande remdrivna maskiner, och leverantörerna håller ett litet lager på metervara. En rund rem är lättare att täta mot däcksrelingarna. 8 meter borde räcka för alla surrningar jag önskar. När jag letat efter surrningarnas konstruktion och placering har jag fått en ny bild av hur min kajak kommer att packas. Det syns tydligt på Grönlands lokala kajakpiloter att de gärna packar sin utrustning på däck - inte i kajaken. Många kajaker ser ut som en flytande loppis. Jag är inte längre rädd att jag inte kommer att få plats med min utrustning på turerna. Bara att lasta på.

I väntan på duken har jag testat olika pigment. Den ljusa bomullsduken kommer att färgas gul av linoljelacken. Den blir dessutom något genomskinlig. För att motverka detta kommer jag att riva ner pigment i den linolja som skall späda lacken under de första strykningarna. Sista lagret består av ren linoljelack. Jag vill inte att kajaken skall bli helt jämn i färgen - som en glasfiberkajak - utan livfull och nyanserad, som ett skinn. Kanske hinner jag med att experimentera fram en teknik för att skapa en "sälfläckig" kajak. Eftersom jag vill lägga ett extra lager lack på skrovets undersida, kan jag lika gärna lägga det lagret först. Och då använda ett mörkt, svart pigment som jag låter spricka upp i fläckar på kajakens åvansida. Nästa lager stryks över hela ytan, och fläckarnas styrka kan justeras med mängden pigment i de sista lagren.

Finjusteringar

2010-01-18T07:43:00.001-08:00

I väntan på bomullsduken (som anländer till Småland i februari) putsar jag på kanter. Lakanen åker på och av flera gånger om dagen för att se de linjer som verkligen kommer att synas. Det blir en modern form på skrovet med branta relingar och flat botten. Men jag försöker locka fram så mycket runda former som jag kan under duken. Innan duken sys på plats kommer jag att minutiöst fotografera och dokumentera alla delar, ta mått och dimensioner. Det är nu som ritningen skapas. Allt för att kunna använda så mycket av erfarenheten som möjligt till kommande byggen. De slutliga yttermåtten på "Svana Strindar Blakkr" är:

Längd: 540cm

Bredd: 47cm

Djup bakom sittbrunn: 16cm

Djup framför sittbrunn: 22cm

Sittbrunn: 50 x 39cm

"Blakkr" blir något mindre än den välkända Black pearl i standardstorlek. Det är bara akterdäcket som är 3cm lägre på Björn Thomassons design. Anledningen till att jag gjort ett högre akterdäck handlar om att jag kommer att packa min kajak genom sittbrunnen, och inte genom luckor - jag vill få in ett spritkök mellan däcksbalkar och köl. Fördäcket blir mycket lågt, med tanke på att alla mått är yttermått. Om man mäter den faktiska platsen från kölens ovansida till masiks undersida får man endast 17,5cm att sprattla med benen på. Resultatet är en kajak som blir platt och lång. Visserligen ett högre akterdäck än många grönländare i glasfiber, men ett lägre akterdäck skapar en bula på fördäck om man vill få plats med benen. Jag kommer att publicera bilder på hela ramen under de kommande veckorna.

Sista träarbetet

2010-01-10T06:18:00.000-08:00

Sittbrunnssargen är nu bara 25mm hög, och jag har rundat av däcksbalken något för att lättare kunna ta mig i. Det visade sig snart att jag surrat ihop sargen något för tidigt. Efter två dagars torktid var konstruktionen ganska glapp. Bara att knyta upp och dra åt en gång till. Den här gången gör jag en provisorisk knut - om jag skulle behöva göra om proceduren om ett par dagar till. Sargen skall knaka som ett gammalt tennisrack om det är ordentligt åtdraget.

Golvplankor har surrats fast i sittbrunnen. Jag har inte mycket plats att sprida mina storlek 41 hälar, så golvet behöver inte vara stort. Att få ett golv att stötta hälarna mot när man kryper ner i kajaken visade sig vara en hit. Trots att utrymmet blir något mindre så kommer man snabbare i, tackvare att man har stadiga ytor att glida emot.

Sittbrunn

2010-01-06T05:39:00.000-08:00

En ny ugn är tillverkad för basning av sittbrunnen. Denna gång mäter maskinen över två meter, med kokplatta och allt. Första basningen spricker på ett ställe, och får tjäna som testmodell för att se om storleken passar. Det här med att komma i och ur kajaken börjar utvecklas till en humoristisk kamp mellan mig, kajaken och mina leder. Med den provisoriska sittbrunnen på plats finns det återigen ingen möjlighet att komma ner - inte ens med ett skohorn. Jag kapar sittbrunns sargen en cm i höjd, och flyttar den bakåt någon centimeter. Vips så sitter man på kölen och balanserar igen. "En kompromisslös kajak", skrev jag någon stans i min inledning, och jag märker för varje justering som görs att kajaken formas efter just mina förutsättningar.

Basning nummer två gick utmärkt. Inga sprickor och asklisten ligger tätt intill formen. Jag hade önskat mig en helt rund sittbrunn - för att skilja ut min sof från glasfiberkajakernas avancerade former. Men jag får nöja mig med en jämn oval. Jag kommer helt enkelt inte ner i kajaken med ett så lågt fördäck och plan botten, tillsammans med en rund sittbrunn. Jag har studerat en hel del bilder på sof med runda sittbrunnar för att försöka förstå vad som felar. Och det verkar som om många runda sittbrunnar kombineras med höga fördäck. Eller med djupare kölar än min flatbottnade konstruktion. Det rör sig hela tiden om små justeringar och ställningstaganden som genom hela bygget påverkar och visar vägen kring hur kajaken bör formas. Det gäller att följa med när kajaken säger ifrån.

Det är dock mycket arbete på denna detalj. Tillsammans med täckduken är det bara sittbrunnen som jag kommer att se av min "Blakkr" när jag är ute.

Kantbearbetning

2010-01-05T07:44:00.001-08:00

Projektets sista pluggar är på plats. Äntligen kan jag börja att forma om kajakens kanter. Varje gång jag lagt en duk på ramen har jag sett former som för tankarna till stealth jaktplan - på grund av alla vassa kanter och vinklar. Jag vill i första hand att de ytor av skrovet som syns ovanför vattenytan får en avrundad och mjuk form. När det gäller kölen och de längsgående ribborna får jag acceptera lite vassare former. Kölen och ribborna kommer att skos med lister, i alla fall i fören, som skydd emot Kalmarsunds många stenar och grund.

Nu återstår egentligen bara sittbrunnen, och en två meter lång basningsugn väntar på morgondagens arbetsinsats...

Kajaktak

2010-01-02T06:01:00.000-08:00

Att fästa in däcksbrädorna i masiken på ett diskret sätt krävde en hel del efterforskningar. Men forskning utan resultat. De byggbeskrivningar jag hittat handlar uteslutande om skydd över knäna som inte ligger spända som bågar. Med andra ord behöver de endast pluggas. Men mina kommer att fjädra iväg i bägge ändar som de inte görs fast ordentligt. Det finns gott om kajaker med denna lösning men ingen som i detalj visar hur man löser problemet. Kom efter ett tag fram till att surrningar, försänkta i träytorna bör bli den smidigaste lösningen för mig. En plugg i varje fog gör dessutom att sidoförskjutningarna minskar.

Övergången mellan relingar, för och akter överbryggas av en nedsänkt granskiva. Hela kajaken är här mycket smal, och det är svårt att balansera en stor handöverfräs på en så liten yta. En ordentlig jigg tar hand om problemet. När granskivan är nedsänkt på plats tar, enligt många, ett svårt moment vid. Att fixa en fin övergång mellan alla delar.

Det är egentligen inte så frustrerande. Många använder stållinjaler eller pappersmallar för att få så fina linjer som möjligt. Men faktum är att ett par ganska lika trälister duger perfekt. Hela hemligheten ligger i att arbeta med bägge sidor samtidigt. Det handlar inte om att skapa två exakt lika linjer - utan snarare om att skapa intrycket av två lika linjer. Eftersom vi redan kommit överens om att en sof kajak inte handlar om millimetrar, så är ögonmåttet, eller intrycket av det vi ser som gäller. Pressa listerna lite fram och tillbaka tills man når en balans i formen. Gå runt och titta från olika vinklar - kontrollmät INTE. En kajakform är så pass komplex att vi läser in massor med linjer och information i vårt synfält. Information som påverkar de linjer som finns runt om kring. Kölen är tillräckligt rak, sedan tidigare mätningar, så denna infästning är helt estetisk. Här är det upplevelsen av linjerna som är det viktigaste. Inte om de verkligen är lika.

Och ett tips till. Fortsätt med krökningen enda fram till kajakens slut. Avsluta inte för och akter med två parallella linjer. Formen får mycket mer fart och rörelse om hela skrovets linjer går ihop till en spets någon meter framför eller bakom kajaken.

Sista däcksbalkarna på plats

2009-12-30T02:34:00.000-08:00

Masik nummer ett är limmad och formad efter låren. Nu börjar kajakens hela rymd att kännas och synas. Det blir en ganska flatbottnad historia, med ganska jämnt rund kontur. När dessa sista två däcksbalkar skall monteras tar jag tillfället i akt att påverka kajakens bredd en sista gång. Jag vill framför allt inte att den skall bli för bred, så jag drar ihop relingarna 5mm innan jag pluggar den första balken. Kajaken är nu 47,5cm bred.

Nya vinklar för pluggningen betyder nya mätningar och borrjiggar. Det är med en växande oro som jag borrar i relingarna. Ett misslyckat hål nu betyder en smärre katastrof. 8 hål skall borras i två krökta balkar – jag låter det ta 2 dagar att till fullo montera dem. När jag inte längre har tillgång till min assistents händer, får jag istället ersätta dem med massor av klämmor och stöd. Men det går bra, bara man låter träets bångstyrighet bestämma tempot. Att borra i ändträ utan ett stadigt mothåll – dessutom lite snett – är en god anledning att göra allt långsamt och försiktigt. Att förbereda och borra 8 hål på två dagar kan låta som en lyx, men det är väl investerad tid. Masiken är den balk som kommer att få utstå mest tryck och påfrestningar. I rollar och stödtag skall man inte behöva tveka med lår och knän. Visserligen skall man inte behöva ta i allt för mycket för att komma runt i en roll – men om man behöver det, i en nödsituation, skall man inte behöva fundera över om kajaken kommer att hålla eller ej.

Olika kajaker följer olika traditioner. De jag tittat på inför mitt bygge har bara två balkar mellan sittbrunn och fotstöd. Andra modeller kan ha upp till det dubbla. Detta är ytterligare en anledning till att få fina möten mellan relingar och masik.

Det är första gången jag kliver i kajaken med fast monterade balkar över benen. Och min tes håller. Tidigare kunde jag ta mig i men inte ur, utan att fastna. Med de fast monterade balkarna tar jag mig också ur (bra). Man vågar helt enkelt pressa lederna mer när man vet att allt runt omkring håller vad det ser ut att lova.

Det är inte bara de bägge däcksbalkarna i laminerad björk som kommer att kompensera för att det är så fä balkar framför sittbrunnen. Även taket får bidra med en viss stadighet. Tre granreglar av duktigt tjocklek skall inte bara lyfta upp duken över benen – utan även skapa en styvhet i hela midskeppet.

Det är inte många centimetrar över låren (1-1,5cm) – det är nästan raka ben som gäller. Men efter peptalk från paddlingskollegan Daniel S. så kommer vi fram till att jag efter ett års paddlande, troligtvis kommer att tycka att denna kajak är allt för hög över fördäcket. Kajakens slutgiltiga mått kommer jag att redovisa när arbetet är klart. Men jag kan redan nu berätta att en sof kajak har två intressanta mått på varje given punkt. Ett yttermått och ett innermått – där innermåttet handlar om det utrymme man faktiskt har. Och yttermåttet om det omgivningen ser av kajaken. Skall man således göra en sof av en ritning på en stripbyggd kajak måste man offra något av dessa mått. Antingen blir kajaken mindre och trängre invändigt, eller så får man göra kajaken större utvändigt.

Masik skisser

2009-12-19T07:37:00.001-08:00

När man skiktlimmar faner till en masik är det en del sker att tänka på. Limma och skruva ihop så många spånskivor som behövs för att skapa rätt bredd på balken. Mät sedan ut masikens krökning och såga ut den ur blocket med en bandsåg. Jag är mycket noga vid sågningen, eftersom jag vet att de sågade ytorna har den bästa formen man kan få fram. Börjar man putsa sin forms insida blir den sällan, eller aldrig bättre. En fördel med att såga noga är att man får ett utsnitt av hur däcksbalken kommer att se ut. Enkel att testa mellan relingarna.

Min största oro är att jag gör en för stor kajak. Jag provar hela tiden och justerar ner alla mått tills jag inte längre kan ta mig ur sittbrunnen utan att riva med mig masiken med knäna. Sedan är det dags att kompensera det med att runda av formen - fortfarande den utsågade delen av pressformen. Jag kommer fram till att jag kan använda samma form för bakre och främre balken, vilket sparar en del tid. Men att limma och såga ut en form som denna tar bara en timma, så jag är inte bekymrad om jag behöver göra en form till. De 30mm som den färdiga masiken kommer att få, behöver jag endast spara vid relingarnas möte. Resten av formen kan jag runda av och putsa ner ordentligt.

En hyvel - ett sidospår

2009-12-19T07:28:00.001-08:00

Med en belåten min jag lämnar snickarverkstaden på min släktgård. Det verkar som om alla projekt hittar en eller annan koppling till min historia – även bygget av Svana Strindar Blakkr. Jag är inte den första i släkten som intresserat mig för reskap. Min morfar, Yngve Nilsson, bonde och bysnickare, har lämnat efter sig en gård och en verkstad som är full av redskap. På en hylla bakom hyvelbänken har jag sett ett antal snickarhyvlar av skiftande kvalité. Och när jag har samlat redskap till mitt kajakprojekt har jag förstått att just hyvlar är en dyr investering. I alla fall om man siktar på något bättre än ett ”ganska bra” redskap från järnhandeln. En klassiker inom putshyvlar är Stanleys No 4. En hyvel som många möbelsnickare håller som en av de bästa som tillverkats. Men det skall vara en gammal modell, tillverkad i Amerika, och inte som de sentida Stanleys från Asien. Och jag har tur. När jag lyfter den av hyvlarna som ser mest sliten ut känner jag igen logotypen. STANLEY patent 1910 made in USA No 4. Vilken vinstlott. Men är verkligen hyvlarna från 1900-talets början så bra som de skriver på olika snickarforum? Det krävs inte mycket kraft för att montera isär alla delar – skruvarna gör, trots att redskapet ståt oanvänt i 40 år, inget motstånd när de lossas. Efterhand som delarna radas upp slås man av de fina ytorna. Större delen av redskapet är av gjutgods men har de närmast en polerad finish.

Med endast borstar, 5-56 och putsduk kläs ett mästerverk i metall av. Min första association är att delarnas precision och utformning påminner om gamla Engelska hagelbössor. Och liknelsen stämmer väl, eftersom många redskapstillverkare, både i England och USA, dubblerade sin tillverkning med handbyggda vapen under 18 och 1900-talet. Alla delar smyger fantastiskt fint in i sina lägen, och det går att justera hyveln med samma fingertoppskänsla som avkrävs av en urmakare. Jag måste erkänna att dessa hyvlar är små mästerverk. Det är inte lönt att tala om skillnaden mellan Stanleys gamla redskap och vad man hittar i handeln idag. För att få samma precision får man lägga upp ca 2500kr för en Engelsk Lie Nielsen hyvel. Handhyvling har förpassats till stilmöbeltillverkningens hantverk, och kunderna blir då allt för få för att hålla ett sortiment uppe i en vanlig järnhandel.

Det är rörande att se att hyveln har lagats flera gånger, vilket tyder på att alla som använt den har uppskattat kvalitén. Det är inte säkert, eller inte ens troligt, att min morfar köpt hyveln ny. Auktioner med diverse ”bra att ha saker” var hans stora fritidsintresse. Det sista som är gjort är ett nytt bakre handtag, som tyvärr brustit på mitten, och sedan dess har hyveln blivit stående. Efter en kvälls renoveringsarbete är det just bara handtaget som återstår. Det blir efter några timmars arbete en handfilad ersättare i björk – obehandlat, så att det samlar patina snabbt. Jag skäms inte för att det tydligt kommer att synas att hyveln är lagad. Det blir snarare en liten hyllning till redskapets långa historia, och olika ägare.

Bladet är illa anfrätt av rost, men det har gått att slipa upp en fin egg trots att stålet nästan är nednött till max – ett nytt blad väntar inom ett år. Det börjar bli svårt att hitta bra hyvlar i handeln – och det märks på priserna på de internationella auktionssighterna. En gammal Stanley No 4 säljs idag för ca 1000kr oavsett skick. Om man kommer över en gammal hyvel, och är osäker över kvalitén, är det enklast att titta på gjutgodsets ytor. De skall vara släta och helt utan gjutskägg. Monterar man bort bladet skall man se EN stor planslipad yta som stöttar bladet – inga delvis slipade ramar. All bockad plåt i konstruktionen avslöjar att hyveln trots allt är ganska ny.

En bra hyvel skall vara varje hantverkares favoritredskap, annars är den inte bra nog. Och jag måste erkänna att jag inte använt några bra hyvlar, innan jag fick händerna på denna. Rätt inställd viskar den bort tunna spån, som man kan se himlen igenom…

Surrning

2009-12-18T06:59:00.000-08:00

Med köl och ribbor lagda på plats är det dags för sentråden. Bägge ribborna surras från akter till för. När en ribba är klar syns det tydligt att formen på kajaken kommer att skruva sig om man inte surrar andra sidan i samma riktning. Med andra ord, start vid aktern igen, och spegelvända rutiner. Vips är relingarna parallella igen.

I för och akter hålls ribborna på plats med genomgående sentråd. Endarna försvinner in under duken som hålls ut av fören och relingarna. Med en tvärare för och akterstäv finns det troligtvis bättre lösningar, men de får helt enkelt inte plats i min konstruktion - ännu en fördel att bygga utan ritning...

Jag lämnar ramarbetet för en tid för att börja testa olika masik-konstruktioner. Många av de öst Grönländska kajakerna har två välvda däcksbalkar, och det är dessa som jag provar ut med hjälp av kartong och limklämmor. Jag lägger "Blakkr" på golvet och kliver i och justerar tills dess att jag varken kan ta mig i eller ur utan att stöta i de provisoriska balkarna. Jag vet av erfarenhet att jag är mer rädd om pappmallar än om permanenta träbalkar - så kan jag precis ta mig emellan papperskonstruktionen så kommer jag enkelt i en stadig träkonstruktion. Med ett flin konstaterar jag också att om jag precis kan ta mig ner är det få andra som klarar det. Ingen skulle komma på tanken att skräddarsy en kostym att växa i. 22cm från kölens yttersida till masiks undersida. Jag kommer att skiktlimma bägge balkarna i 3mm knivskuren björkfanér.

Köl och ribbor

2009-12-17T09:44:00.001-08:00

Efter att för och akter surrats fast är det dags för kölen. Nu hänger hela formen ihop, och det är lätt att lyfta och vända sitt bygge. Man får helt olika bild av sin "Blakkr" beroende på hur den vänds. Först nu har jag vågat lyfta ner kajaken på golvet, och mina farhågor över att min farkost blir för stor försvinner helt. Med detta "bryggperspektiv" ser jag att både längd och bredd ligger inom de ramar jag önskar. Efter lite surfande på grönländare i glasfiber eller ribb är alla mina tvivel borta. Den är smalare än de flesta och någon cm kortare än den kända "Black pearl". Kölen pluggas i för och akterstäv - inte mycket att orda om. Men det är ont om material så jag får nog tänka mig att också hitta något sätt att surra detta möte.

Jag surrar kölen på plats med den fantastiska sentråden. Efter mycket funderande och spekulerande i vilken teknik jag skall använda, tar jag ett avgörande beslut... och det är kajakens namn som hjälper mig. "Svana Strindar Blakkr" är smäcker men inget tävlingsredskap. Jag ligger gärna sist i gruppen av paddlare utan att skämmas. Så jag offrar en tiondels knop i fart på att surra köl och ribbor med utanpåliggande sentråd! Surrningarna är fortfarande det som imponerar på mig mest. Tidigare sviktade kajaken snällt varje gång man vänder på den. Men med kölen på plats blir stabiliteten total.

Ribborna mellan köl och relingar (har inte hittat något Svenskt namn än) kan placeras på lite olika sätt. Det viktiga är att det är de längsgående linjerna i skrovet som bär upp duken. Det är massor av parametrar som styr: relingarnas lutning, kölens tjocklek, spantens krökning, ribbornas bredd o.s.v. Det viktigaste är att acceptera det som kajaken vill berätta. Jag vill ha en platt botten, och särar därför på ribborna så mycket jag vågar. Endarna putsas av med en hyvel, en hyvel med en lång historia som jag återkommer till.

Fri från formar

2009-12-17T09:20:00.000-08:00

Med spanten på plats är det äntligen dags att plocka bort formarna. Jag lät dem sitta kvar under natten så att spantens spänningar inte skulle vrida kajaken. Det är mycket extra arbete som utförs när man lär sig nya tekniker. Spanten har hyvlats och passats in våta, och jag har varit mycket noga. Men när allt nu är torrt glappar allt ordentligt igen. En smula oroligt när man tänker på hela kajakens stabilitet. Men jag påminner mig om surrningarnas succé när jag var orolig över däcksbalkarnas ständiga vridningar. Stabiliteten kommer med alla möten.

För och akterstäv passas in. För att lyckas med alla linjer från köl, relingar och stävar fäster jag snabbt upp provisoriska ribbor som kan hjälpa mig att se formen, innan jag sågar den. För första gången sveper jag också bygget i ett lakan. Det är lätt hänt att intresset fångas av linjer som inte kommer att synas under duken. Det är kajakens siluett och profil som kommer att avgöra hur den går i vattnet - resten handlar om att bygga en stadig ram. Att skissa med lister och limklämmor gör att man kan se ett och samma resultat från olika vinklar. Ett annat sätt är att fotografera av sin kajak med en digitalkamera, och sedan skriva ut bilderna. Sedan skissar man direkt på bilden för att testa olika lösningar.

Basning av spant

2009-12-17T09:00:00.001-08:00

Spanten har legat i blöt under ett par veckors tid, och nu är det dags att passa in dem i sina avrundade hål. I stället för att tälja fram kanterna använder jag en stålplåt med ett 8mm hål i botten på en skåra. Med ett par kraftiga drag formar sig asklisterna snällt efter stålkanten. Det är en bra teknik men det ställer stora krav på fiberriktning och kvistfrihet - i annat fall går det bättre med en kniv. Jag undviker i möjligaste mån att använda sandpapper i kajaken. Med skurna ytor får man en bättre motståndskraft mot vatten och röta. Det lena träytan som kommer efter putsning med sandpapper påminner om sammet...och det är precis vad det är: små små hår av fibrer som reser sig från träytan. Resultatet är att fukt enkelt får ett fäste på ytan. En skuren yta är helt enkelt platt, så att vattnet stannar på ytan.

En liten maskin har väckt förväntansfulla blickar från mina besökare i de Småländska skogarna. Basningsugnen har fungerat fint - och jag syftar då på träböjning, och inget annat. Inte mer än tre av 21 spant fick några som helst sprickor. Och hemligheten är fiberriktning. Asklisterna är sågade efter årsringarnas (fibrernas) linjer, och inte efter plankans kant. Måtten på listerna görs så att kajaken blir något högre i fören än i aktern. Jag nöjer mig med 4cm skillnad eftersom jag inte vill doppa aktern för djupt i sjön. Det är ju aktervågorna som är svårast att parera, eftersom man inte har ögon åt det hållet.

Pluggning och surrning

2009-12-10T10:16:00.000-08:00

Rundstav var det ja. Det går fint att få tag i fur men det är värre med gran. Men det finns en lösning som inte kostar mer än vad rundstaven till ett par kajaker kostar - och sedan kan man unna sig lyxen att göra egen rundstav i alla möjliga träslag. Den lilla rundstavshyveln förvandlar en fyrtkantig list till en rund stav. Det enda man sedan behöver är en borrmaskin och torrt virke. Redskapet tillverkas bland annat av Veritas, från Amerika. Man får förstås stå ut med att enheten heter tum. Men det går att justera hyvlarna till jämna millimetrar. Utan allt för mycket arbete skapades projektets all rundstav på några minuter. Resultatet är lite repigt, och det är precis vad jag är ute efter. Den ojämna ytan fungerar som hullingar, och gör att pluggen sitter kvar i sitt hål. Denna uppfinning har en svår baksida...man vill sätta, egen-gjorda rundstavar i alla projekt man skruvar fast i hyvelbänken. Men jag hoppas att intresset lägger sig med åren.

Borrning av hål är svettigt. Man vet att ett felriktat hål genom relingarna betyder nya relingar. En jigg kompletterat med ett par extra händer är att rekommendera. Pluggarna hamras in med lätta slag. Resultatet blev en fin passform, men jag blev lite fundersam över stadgan i konstruktionen. Det går verkligen fortfarande att rotera däcksbalkarna ett par grader i varje riktning. Men oron lade sig efter de första surrningarna. En fantastisk teknik som nästan blir till ett mantra. Det känns bra att man gillar surrningar eftersom det kommer att bli en hel del sådana i projektet. Kajakens väsen gör sig påmint när sentråden sträcks med ett tyst knarrande ljud. Konstruktionens stadighet kommer omedelbart fram, och mitt tvivel över hur stadig kajaken blir hoppar upp alla pinnhål i ett svep. Jag förstår att Inuiterna inte för ett ögonblick funderat över om de skulle limma sina farkoster - det behövs helt enkelt inte när man kan surra. "Blakkr" rör sig fortfarande. Och det blir tydligt att min prioritering av fina möten, framför rakt placerade däcksbalkar, var ett riktigt beslut. Relingarna rör sig för varje surrning. Tekniken är så stark att man med lätthet kan knäcka trärelingarna om man drar för hårt.

Det sliter hårt på fingrarna, men det är dessa dagar som en hantverkare mår som bäst. Ingen arbetsdag är bättre än den då man måste slita händerna från sitt arbetes redskap. Kvällen spenderas med funderingar kring kajakens höjd. jag hittar få kajaker som har lägre akterdäck än 13cm och få som är högre än 17cm. Men nu var detta ett måttlöst projekt, så jag funderar på att ta med mig Trangiaköket till bygget i morgon. Mat måste man ju ha med sig på turen i alla fall.

Formens linjer klara

2009-12-08T09:00:00.000-08:00

Efter många granskningar har jag pluggat och kilat fast relingarna i den form som jag önskar. Nu återstår arbetet med att mäta upp däcksbalkarna och gira dem mot relingarna. Jag spänner upp alla balkar samtidigt för att måtten skall bli så lika som möjligt. Balkarnas dimension varierar något beroende på vilken uppgift de fyller. Fotstödet får några millimeter extra. Jag bestämmer mig för att göra alla däcksbalkar något högre än vad jag sett i andra byggen - allt för att få så stor anläggningsyta mot relingarna som möjligt. Det får dessutom plats en större plugg. För att kompensera för viktökningen så fräser jag ur valv i balkarna, och fasar sedan av alla kanter. När jag placerar tillbaks dem blir det inte exakt på de platser där måtten är tagna. Det viktigaste är att balken passar fint mellan relingarna - och då får man skjuta den någon cm fram eller tillbaka. Vissa balkar sitter till och med lite snett, till förmån för att få bästa möjliga stabilitet i ramen. I morgon väntar pluggtillverkning och fixering av alla delar... ny borrmaskin, med sladd, har jag unnat mig eftersom jag inte vågar lite på varvtalet i den batteridrivna. Ett hål som hamnar fel, då borret vandrar iväg, betyder att jag vår börja om från början.

Förstärkning av för och akter

2009-12-06T08:56:00.000-08:00

Mina extremt avsmalnande relingsbrädor ställer till problem för mig. Jag har tittat för mycket på kajaker som endast knyts ihop, och inte gett mig själv rum för att plugga samman mina relingar. Det är många material som skall mötas i för och akter: två relingar en för eller akterstäv och en skiva som fälls ner för att överbrygga dessa - allt skall knytas och pluggas. Det blir trångt och ont om material i varje del. Jag beslutar mig för att flytta tillbaka pluggningen av relingarna för att ge mer plats åt övriga delar. För att pluggarna inte skall passera i fria luften mellan relingarna formar jag en kloss som överbryggar gapet. Två hål kommer att borras genom relingar och kloss, så att pluggarna får maximalt med stöd. De ändar som nu kommer att sticka framför denna konstruktion kommer att få massor av stöd från surrningar i förstäven och pluggningar i bryggan mellan för och relingar. Det tog ett tag att fundera ut, men det känns mycket bättre att granpluggarna inte behöver passera långa sträckor i luften. I kommande kajaker kanske detta blir mitt förstaval när det gäller för och akterkonstruktion? En bieffekt blir dessutom att stävarna får ett längre och bättre stöd än innan. Kajaken och jag är helt överens om denna lösning...

Hur lyckas man då göra en träkloss som passar mellan två ytor som inte har något inbördes förhållande? Man skulle kunna ställa cirkelsågen på 17° men det funkar inte när relingarna är krökta till sirliga former. Att mäta är också svårt eftersom det inte finns någon yta som är 90° mot de intressanta måtten, tvärs över kajaken. Man tar ett papper och gör avtryck av relingarnas ovansida och undersida. Hyvlar fram en kloss som mäter samma höjd som relingarna och överför de bägge papperskilarna till över, respektive undersida av klossen. Resten är putsarbete. Det gör inget om det blir en liten förskjutning av linjerna. Det enda som händer är att klossen kommer att ligga lite snett i en del av kajaken som du aldrig kommer att se efter dukningen.

Relingar på plats

2009-12-03T07:44:00.000-08:00

En arbetsdag spenderas med relingarnas former, vinklar och hål - närmare bestämt 42st. Det finns många fina tips kring hur de många spanthålen kan göras smidigt sätt. Själv har jag tillgång till en metallfräs från 1950-talet som snällt skapat 40st, 25mm långa hål med runda kanter. Jag kommer att lämna kanterna runda, och använder alltså inte stämjärn för att göra hålen fyrkantiga. Men arbete får jag endå, eftersom jag istället behöver göra alla spantens kanter runda. Med en hederlig sicklings tecknik rundar jag av kanterna med en stålplåt. Jag visar bilder på detta när det är dags.

Efter en dags finjustering av relingarnas krökning sätter jag mig ner och funderar. Jag mäter redan millimetrar i projektet, men vill egentligen skapa en kajak med bohemiska uttryck. - Påminner mig själv om kajakens namn, och förstår att "Svana Strindar Blakkr" inte handlar om millimetrar, utan om ett uttryck. Det finns något vackert över bruksföremål som är slitna, sneda och vinna, men det är enormt svårt att återskapa känslan i nya föremål. Med denna återtagna utgångspunkt i det som är tillräckligt bra, sätter jag igång med att passa in den enda däcksbalken som kommer att fällas in i relingarna - balken bakom sittbrunnen. Det blir just ett "tillräckligt bra" möte i infästningen, och av någon anledning har de små förskjutningar som en gång fanns i ramen försvunnit. Kajakens envishet har släppt taget runt mig och fogat sig i min önskan om en rak båt. Detta påminner mig om att kajaken består av massor av möten mellan olika delar. I en form som dessutom till största delen består av krökta material, kommer jag ständigt att uppleva att farkosten rör på sig under bygget. Det hela utformar sig till ett samtal mellan byggaren och kajaken, där varje ny del blir en kommentar som jag måste svara på. Det känns som en god nivå att kalla detta för ett samtal, och inte en kamp, inte något man träter över. Så fort det blir en kamp har man pressat materialet för långt. Inte lyssnat på det kajaken vill berätta. Jag avvaktar en dag eller två innan jag permanent fixerar alla formar vid relingarna. Ännu finns det diskussioner med "Blakkr" kring relingarnas slutgiltiga krökning...

Byggdag 1

2009-12-01T10:02:00.000-08:00

En kvistfri dag på jobbet. Jag hade ingen tur med mina dyrt inhandlade norrlandsgranar. Plankorna var visserligen kvistfria men hade istället allt för mycket sprickor efter ett par dagar i rumstemperatur. Det var bara att åka till Woody och syna brädor. Efter en stunds letande hittades en granregel som nu är pappa till hela 6st relingsbrädor med endast en kvist i varje. Men torrt var det förstås inte. Eterhand som granen klyvdes spretade mina relingar i olika vädersträck, och projektet liknade inledningsvis en smällkaramell. Men två brädor blev helt lika - och det är målet. Resten finns nu lagrade inför kommande kajakbyggen. Då det blir lättare att hitta en bror till någon av dem.

Resten av dagen spenderades med mått och märkning. I ett projekt där inget egentligen handlar om centimeter eller millimeter - där måttens längd är viktigare än enheten, kommer gamla måttredskap väl till sin rätt. Med en passare blir det enkelt att prova sig fram med olika avstånd mellan spant och reglar. 20st skall får plats på en given sträcka, och det spelar ingen roll om måtten blir udda, eller med massor av decimaler. Jag har ingen aning om vad måtten blir i centimeter, men jag vet att de hamnat på rätt ställen. Med denna "enhetslösa" måttsättning blir det enkelt att dra nytta av andras erfarenheter på internet. Det enda man behöver är en fin bild och kajakens totallängd. Sedan kan man fördela spant och däcksbalkar i förållande till sina egna kroppsmått. Min kajak växer fram med en blandad kunskap ur Christoffer Cunninghams bok "Building the Greenland Kayak", och bilder från erfarna byggare i Sverige och USA. Lite smäckrare än Cunninghams grundmodell, men inte lika lätt som en rollkajak. Det kommer att dröja ytterligare ett par dagar innan jag kan spänna upp relingarna i sina formar, men arbetet är äntligen igång.

Jag bygger utan ritning

2009-11-27T08:48:00.000-08:00

Många höjer på ögonbrynen och uttrycker sin tveksamhet inför mitt ställningstagande. Men jag har faktiskt en form av ritning, men det är inte linjer på ett papper, utan snarare papprets kanter. Jag har ringat in de former som skall bli min kajak med ett antal ”ramar” som redan hjälper mig. Projektets namn (som jag skrivit om tidigare) Svana Strindar Blakkr, ger mig många längder, proportioner och förhållanden som jag kan stötta mina tankar emot. Jag utgår dessutom från mina kroppsmått. Och det är på sätt och vis en ritning som jag alltid bär med mig. Att bygga just en öst Grönländsk kajak hjälper min ”Blakkr´s” former på traven än mer. Mina tankar och ord är, som ni kanske förstår, skisser som hjälper mig att upptäcka former som jag inte kan se med ögonen. - Om jag sedan komplettera allt detta med en ritning av linjer och mått vore det som att lägga locket på all kreativitet och inlevelse…

…det skulle ta över alla möjliga tolkningar kring min kajaks väsen, och ligga tungt som ett facit över en vacker dikt.

Jag har jobbat mycket med trä, och jag vet att man inte alltid kan styra över det. När man jobbar med en sof, som knarrande kommer att kröka sig runt allsjöns formar, så måste man inse vem som får sista ordet. Att rita hur relingarna skall böja sig i ett CAD program är ett spel för gallerierna. Visserligen ett ”spel” som jag använder ibland, men oftast för att skapa ritningar efter ett projekt. Det är bättre att låta träet forma sig, och utgå från de linjer som det vill skapa. Den största utmaningen är att få det naturligt krökta att möta, de av människan formade, för och akterlinjerna. – Därför gör jag ingen ritning, eftersom jag idag inte vet exakt hur mina relingar kommer att forma sig. Men jag kommer att visa hur jag skissar på dessa möten när jag kommer dit i bygget.

Arbete utan ritning är egentligen det mest ursprungliga. – Det som får tankar och händer att arbeta tillsammans. Många av mina designprojekt har inletts med en modell i full skala. Och ofta får jag arbeta hårt för att modell nr 2 skall bli bättre än den första. Att skapa en ritning innan man påbörjar ett arbete är ett industriellt påfund. – Ett sätt att försäkra sig om att allt blir rätt innan man börjar (men sen blir det fel ändå). Jag får ett mycket bättre resultat om jag först skapar något med mina händer, och sedan tar mått och mallar för en ritning. Arbetet får mjukare ramar, och man kan låta mer finkänsliga tanka påverka det som växer fram. Ett annat namn hade till exempel påverkat formen ordentligt…men bara om det inte finns någon ritning eller facit.

Material och verktyg

2009-11-23T06:37:00.000-08:00

Verktyg och material börjar anlända till projektet. Nyinköpta redskap justeras så att de passar mitt arbete på bästa sätt. Stora plasthandtag ersätts med små svarvade skaft, som gör att man kommer närmare de delar som verkligen betyder något för hantverket. En närkontakt mellan fingrar, trä och fil är en förutsättning för att kroppens vilja inte skall ta över. Mina filskaft fyller egentligen bara den enkla funktionen att jag inte skall sticka mig i handloven då jag arbetar. Många redskap kommer att beskrivas närmare under arbetets gång - efterhand som de blir plockade ur verktygslådan.

Projekt Svana Strindar Blakkr

2009-11-23T04:57:00.000-08:00

Det finns många bloggar om hur man skapar en skin on frame (sof) kajak. I mina inlägg skall jag försöka att beröra saker och tankar som sällan tas upp av andra.

- Hur jag, som designer närmar mig min färdiga farkost, och vilka metoder jag använder mig av för att lära och förstå hur bygget går till. För er som, liksom jag, står inför att bygga er första kajak kan jag rekommendera att söka inspiration och kunskap från flera olika byggprojekt. Min kunskapsgrund inom trähantverk och design hjälper mig en del på traven - men jag diskuterar också mycket med erfarna byggare.

Namnet: Inför ett projekt står man inför många val. Man kan i princip säga att arbetet är ett oskrivet blad som kan ta vilket uttryck som helst. Att arbeta med ett namn på mina projekt har tidigare hjälpt mig att sortera mina tankar, välja mellan olika former, styra beslut och faktiskt även lösa problem. Namnet "Svana Strindar Blakkr" blir det första som formar mitt projekt - och förhoppningsvis även något som kommer att lysa igenom den färdiga kajakens alla uttryck och linjer. Svana Strindar Blakkr är fornsvenska och har en lång berättelse, både om vårt språk och om vårt förhållande till naturen. Namnet är en så kallad känning. En kombination av ord som var för sig beskriver olika egenskaper och uttryck, och som tillsammans bildar ett svar på sin egen gåta. Känningar är beroende av att de som läser förstår, och kan sätta sig in i de olika ordens innebörd och betydelse. Känningen är bara en poetisk omskrivning av det författaren egentligen menar: i detta fallet en sof. Men det är en sof med en speciell karaktär. Fritt översatt betyder "Svana Strindar Blakkr" svanarnas lands häst. Svanarnas land är havet och blakkr är en känning för häst - som i havsform blir ett skepp. Bara genom att tänka svan och blakkr får jag ledtrådar både om färgval och linjer för mitt bygge. En kompromisslös östgrönländsk havskajak.